Kategoriarkiv: Artiklar

Här hittar du artiklar ihop med resonerande och teoretiserande blogginlägg skrivna under flera år. De här posterna är ofta de mest lästa och kommenterade i bloggen.

Positive is not permissive

Publicerat av
29

Klickertränare menar ofta att de inte går in i huvudet på hunden. Jag tror inte att det är riktigt sant. Jag tror att klickertränare ibland går in lite väl mycket i huvudet på hunden och ursäktar många beteenden som traditionella tränare hade avfärdat som ”dumheter” och korrigerat. Vad gör man till exempel när lilla valpen visar resursförsvar, vallar bilar, jagar skator, skäller på hunden som man möter på promenaden, eller när valpen skäller på saker i mörkret? Ofta tror jag att folk avfärdar det som ”spökålder” eller så kanske man tycker att det är lite gulligt. Vissa gånger kanske man verkligen upplever beteendet som ett problem, men försöker att undvika situationen för att vinna tid. Oavsett vilken metod eller strategi man använder, så tror jag att det viktigaste är att göra någonting åt det! Direkt. Det är mycket lättare att avstyra eventuella oönskade beteenden så fort man ser tendensern, än att vänta tills det blir ett stort problem. Självklart för alla naturligtvis, men det är sällan jag möter hundtränare som faktiskt gör det. Oavsett om det handlar om folk som försöker undvika och avleda, eller hundägare som halvhjärtat säger ”nej” och rycker i kopplet.

Det behöver naturligtvis inte handla om stora problembeteenden heller, det kan handla om sådant som att springa iväg med leksaken, inte komma på inkallning in från trädgården, hoppa på köksbänken etc. Men tendensen jag ser är att folk framför allt undviker att ta tag i de beteenden som faktiskt kan utveckla sig till riktiga problembeteenden. Ofta tror jag att det beror på att folk går in i huvudet på hunden och klassar det som rädsla, osäkerhet eller valpighet.

Jag försöker att klassa beteenden som önskade och oönskade. Önskade beteenden vill jag förstärka och få mer av, och jag vill se till att hunden inte blir förstärkt för oönskade beteenden. Det spelar ingen roll om hunden skäller på andra hundar för att den är rädd. Beteendet är oönskat i alla fall och det finns andra sätt att hantera sin rädsla (som förmodligen också kan göra hunden mindre rädd på sikt). En del problem kan man förutse, till exempel kommer de flesta border collie-valpar visa intresse för att valla bilar, andra hundar eller cyklar. Då finns ju alla förutsättningar i världen för att förstärka bra beteenden innan problemen uppstår. Ofta ser jag folk syssla med motbetingning (presentera något trevligt när hunden ser någonting som den vanligtvis reagerar negativt på). Det är en jättebra metod, men den måste genomföras systematiskt! Att bara stoppa i hunden godbitar när den börjar reagera på någonting räknar jag inte som god motbetingning. Det är snarare avledning eller i värsta fall belöning för fel beteende.

Min egen valp, 16 veckor gammal, är fantastiskt snäll och trevlig, men ingen valp är perfekt och mitt jobb som hundägare är att förstärka de sidor jag gillar och se till att de sidorna jag inte gillar, inte får utveckla sig. Här kommer listan över saker som vi behöver ta tag i, direkt:

– Resursförsvar. Hon vaktar godbitar och sin plats från andra hundar. Jag märker det inte så mycket hemma, men med främmande hundar. Det här blir prioritet ett när vi tränar ihop med andra. Strategi: Låta folk med hundar gå förbi buren och lägga ner godbitar. Låta folk med hundar komma fram och ge henne godbitar utanför buren. Låta folk med hundar komma nära när vi tränar. Använda gentle leader i situationer där hon eventuellt kan tänkas visa resursförsvar för att se till att beteendet avbryts direkt.

– Vallar de andra hundarna. Vallinstinkterna har vaknat och Shejpa är favoritobjektet att valla. Det är inte okej att hon vallar andra hundar. Få hundar uppskattar att bli stirrade på av en border collie och det ökar risken för konflikter i flocken. Dessutom blir det lätt en mani. Strategi: Promenader med matte på egen hand. Promenader ihop med de andra hundarna i koppel (och gentle leader). Massor med belöning för att fokusera på mig/avslappnad beteende. Ingen mer rastning lös ihop med Shejpa. I helgen ska hon dessutom få träffa får för första gången. Kanske går det upp ett ljus kring vad man vallar och vad man inte vallar, men jag tvivlar på att det har någon större effekt på vallbeteende hemma.

– Ignorerar inkallning. Tidigare har inkallningen varit bombsäker, idag har hon ignorerat inkallning två gånger. Dels när hon hittade spännande fågelben på promenad, dels när hon var upptagen med att äta bajs (uäck!) i trädgården under rastning. Strategi: Mer inkallningsträning, mindre lullande på promenader. Hon börjar bli mer självständig och jag får lägga energi på att göra promenaderna mer interaktiva och mindre av en upptäcksfärd på egen hand. Träna apportering av mat och inkallning med störning när jag har medhjälpare. Ingen rastning på egen hand i trädgården, inkallningsträning in genom dörren under rastning.

– Skällande på farliga saker. Senaste veckan har hon börjat skälla på lite olika saker. Det kan vara någonting som hon tror sig se i mörkret, eller en människa som dyker upp tvärt på gårdsplanen. Sådant skällande avbryts direkt genom att jag hämtar henne och ber henne syssla med något annat. Det beror säkert på åldern, men jag vill inte att sådant beteende repeteras.

Det här blev en lite negativ blogg känner jag. Squid är faktiskt helt grymt fin och alla de här sakerna hade jag förväntat mig. Poängen jag ville få fram är att man kan ta tag i saker direkt, första gången det händer, eller så kan man vänta och se vad som händer och då blir det ofta värre. Jag ser många hundar av aktiv ras som gör utfall mot andra hundar i vardagen eller under träning. Det kan handla om resursförsvar, osäkerhet eller missriktad glädje, men i de flesta fallen tror jag att problemen har uppstått eftersom beteendet har fått lov att utföras (och därmed förstärkas). Klickerträning behöver inte innebära fri uppfostran.

Här kommer några söta, tokiga bilder på Squid från idag 🙂

Glädjen i att ha ett handlingssystem

Publicerat av
8

Så, då var man tillbaka i vardagen igen. Eller, egentligen är det väl inte vardag riktigt än. Idag har vi haft ett föredrag om förebyggande fysisk träning, uppvärmning m.m av Laxmi B Melwani. Imorgon börjar hoppteknikkurs med Vappu Alatalo. Jag borde egentligen sova så att jag får upp ångan lite igen. Jag är dödstrött och har ingen energi till någonting just nu. Det har verkligen inte blivit speciellt mycket valpträning den senaste veckan. Jag har med nöd och näppe lyckats upprätthålla koppelgåendet i alla fall. Och social träning har hon ju fått…

Det jag tänkte skriva om idag är hur jäkla bra det är att ha ett handlingssystem och hur bra det passar mig. Det är två anledningar till att jag har börjat träna så mycket agility (jag började ju med agility för sådär 14 år sedan, men det lockade mig inte så mycket som lydnaden förr): Dels handlar det om att sporten har blivit så teknisk, det handlar om så små detaljer att agilityn definitivt är mer teknisk än lydnaden nu. Dels handlar det om att jag har hittat ett handlingssystem som passar mig så bra. Förr när man gick agilitykurs lämnades man alltid med känslan av att ”jo, vi fick ju till det nu, men hur tusan ska jag tänka nästa gång vi stöter på problem?”.

Fördelar med att ha ett handlingssystem:
– Minskar risken för missförstånd mellan förare och hund (en signal = ett beteende)
– Gör det lättare att analysera banor och banvandringen går superenkelt för det mesta.
– Ger tydliga mål för hundträningen (en signal = ett beteende)
– Gör det lättare för föraren att få ”flyt” på eget beteende
– Lättare att få bra timing på olika handlingsmanövrar

Fördelar med Greg Derretts handlingssystem:
– Är det enda jag har sett som känns helt logiskt och konsekvent
– Bygger på att föraren ska kunna springa fort (inget baklängesspringande, armar kors över kroppen eller onödiga svängar)
– Är utvecklat av extremt tävlingsinriktade personer, det är till för att vinna med!
– Bromsar inte hunden i onödan
– Bygger på att hela tiden hitta den snabbaste linjen
– Har en teoretisk grund
– Bygger på ganska få principer
– Fungerar för alla hundar och alla förare (ja, kanske inte för de som inte gillar konsekvens och/eller hundträning) eftersom det finns flexibilitet i systemet

Systemet är inte uppbyggt på antaganden eller regler för reglernas skull. Reglerna finns där av en anledning – att göra det så tydligt som möjligt för hunden. Hundträning och handling glider in i varandra. Handling är ingenting annat än signal -> beteende, signal -> beteende, signal -> beteende, precis som i annan hundträning. När vi helt plötsligt börjar kräva olika beteenden på samma signal, blir det naturligtvis mer otydligt för hunden och vi får ”frågetecken” (hunden tittar mot föraren), längre vägar eller lägre fart. Jag vågar påstå att om systemet inte känns logiskt eller konsekvent, så vet du inte nog om det. Och om du hittar logiska luckor eller brister trots goda kunskaper, så är jag säker på att Greg gärna vill höra det och diskutera det.

Hva er det du egentlig forsterker?

Publicerat av
2

Justine Davenport skrev et veldig interessant blogginnlegg. Det er nok slett ikke uvanlig at vi belønner hunden for det som er enkelt, men når hundens mislykkes når det blir vanskeligere, går vi tilbake og belønner hunden for det som er enklere. Er det ikke det man har lært? ”Går dårlig, senk kriteriene?”

Men hva er det egentlig vi lærer hunden da? I enkle situasjoner så gjør hunden rett, når situasjonen endrer seg (det blir vanskeligere) og hunden gjør feil, går vi tilbake til det enkle og belønner. Likevel forventer vi at hunden skal kunne utføre atferden i vanskelige situasjoner.

Får vi ikke fremgang i treningen, må vi analysere hundens atferd, hvilken situasjon  hunden utfører atferden og hvilke konsekvenser atferden får. Om belønningene virkelig er bra nok (hunden virkelig tjener på å gjøre rett), får vi også tenke over hva det koster å gjøre feil? Kan det hende at det å gjøre feil fører til en snarvei til neste belønning?  Dette gjelder i stor grad ”billige” atferder som hunden har lett for å utføre (feks bjeffe på andre hunder som springer agility, dra i båndet etc), men også når vi jobber med utholdenhetstrening. Har du satt et kriterium, så skal hunden oppfylle kriteriet før den får sin belønning. Lærer vi hunden å gjøre rett så lenge det er enkelt, men gi opp eller gjøre feil når det blir vanskelig gjennom å belønne for det som er enkelt igjen, er det kanskje ikke så rart om vi ikke kommer videre? Husk Bob Baileys kloke ord.

Et praktisk eksempel kan være når vi strekker tiden på fellesdekken. Etter 30 sekunder blir hunden urolig. Vi går tilbake og legger hunden på nytt og belønner for at den la seg ned raskt. Og så lurer vi på hvorfor vi ikke får hunden til å ligge 30 sekunder…

Eller når vi vil lære hunden forskjellen på stå, sitt og ligg under marsj. Hver for seg fungerer det bra. Men når vi kjører hele mannekengen (sv: dumruta) så fungerer ikke sitten. I hvilken situasjon er det da vi belønner hunden for å sette seg under marsj? Har hunden lært å sette seg etter å ha gått fot, gjort stå under marsj og så gjøre sitt under marsj uten belønninger underveis?

Eller om vi kjører Susan Garretts 2×2-metode for slalåm. Hva lærer hunden om vi går tilbake til å belønne de lette inngangene etter at hunden har mislykkes med de vanskelige?

Fokuser på det du VIL ha…

Publicerat av
23

…ikke på det du ikke vil ha! Dette er en av hjørnestenene i klikkertrening. Likevel treffer vi mange hundeeiere som tydeligvis opplever det mer forsterkende å snakke om problemene enn å løse de. Mange steder er det populært med problemhundkurs. Dette er ofte et godt tilbud til de som virkelig har et problem med hunden sin. Hvor vidt man har et problem eller ikke er selvsagt ikke opp til meg å bedømme. En definisjon på problematferd kan være at hundens atferd oppleves problematisk for hundeeieren, hunden selv eller omgivelsene. Likevel kan jeg ikke se at verken hunden eller eieren er tjent med å overfokusere på det som er problemet. Blir det mer forsterkende å snakke om problemene sine og omgivelsene forsterker denne atferden hos eierne, er det fare for at eieren får et helt urealistisk syn på hva vi kan forvente av en hund. Slår man seg til ro med at hunden har fått stempel som ”problemhund” kaster man bort mye tid på bekymringer som istedet kunne vært brukt på å trene opp hunden til å lære hunden det vi faktisk vil at den skal gjøre.

Selvsagt finnes det hunder som har store problemer. Selv om det heter at den dyktig trener kan lære hunden alt den fysisk og psykisk er i stand til å gjøre, så legges (spesielt innenfor klikkertreningen) ofte altfor mye ansvar på treneren (”alt er min feil, hadde jeg bare gjort rett så kunne jeg trent hunden til å vinne VM…”). God avl og å velge rett hund har stor betydning om man vil ha en trivelig og fremgangsrik hund. Bortsett fra hvor lett hunden er lett å belønne med lek og godbiter, så er det store forskjeller mellom hundenes samarbeidsvilje, konsentrasjonsevne, hvor lett hunden har for å veksle mellom aktivitet og hvile, hvor lett hunden blir frustert, hvor lett hunden har for å komme med lyd, hvor lett hunden har for å være alene hjemme, hvorvidt hunden vokter, hvor lett hunden har for å venne seg til å være alene, hvordan hunden kommer overens med andre hunder osv. Flere av disse egenskapene har en arvelig komponent. Det er ikke alt som er din feil – det finnes også dårlige hunder! I treningen derimot skylder vi aldri på hunden. Når vi først har fått den hunden vi har og har blitt glad i den, så får vi prøve å gjøre det beste ut av det med trening. Det løser seg ikke med bortforklaringer. Så tenk positivt, fortsett å jobbe og husk at vi kan endre hunders atferd med trening!

Blant de vanligste (bort)forklaringene for uønsket atferd er at du har for dårlig lederskap eller at hunden er stresset. Som regel er brukes disse to ”universaldiagnosene” ved alle tilfeller når du ikke får hunden til å gjøre det du vil at den skal gjøre i en gitt situasjon eller at hunden ikke oppfører seg som du forventer det.

Nedenfor kommer noen tips som alle har som målsetning at hunden til enhver tid skal engasjere seg i den aktivitet som du vil:

-Bestem deg for hva du synes er viktigst at hunden skal kunne klare. Senk forventningene til valpen. En del ”problemer” slutter hunden med når den er voksen bare du unngår å forsterke de (feks valpebiting, å bite på sko og å gjøre fra seg inne). Andre saker som er veldig forsterkende i seg selv må du avbryte eller ta tak i med en gang du ser tendensene. Og lær deretter hunden hva du vil at den skal gjøre istedet. Tenk forebyggende, ikke problemløsende. Da slipper du å bruke vold eller fryktelig lang tid på å løse det senere. Ikke avled med andre morsomme aktiviteter når hunden gjør noe du ikke vil, du bare belønner den uønskede på den måten.

-Utvikle belønninger istedet for å bare bytte forsterker og ”finne” bedre og bedre saker når hunden ikke vil ha det du tilbyr. Belønningsutvikling er en kontinuerlig prosess som ikke slutter når hunden har nådd en viss alder. Målsetningen er at belønningene skal fungere i alle situasjoner. Begrens hundens valgfrihet der du må, ta kontrollen og styr konsekvensene av hundens valg istedet for å styre hunden fysisk med bånd eller på andre måter.

-Sørg for at hunden alltid engasjerer seg i den aktiviteten som du vil. En hund som takker nei til en viss belønning i en viss situasjon fordi den heller vil ha noe annet, er for meg en hund som sier ”har ikke tid til å komme på innkalling – jeg er opptatt med å jage rådyr”.

Dvs om du inviterer den til lek (som du vet at hunden syns er morsom i andre situasjoner) og den heller vil bort til andre hunder, snuse i bakken eller ha godbitene den har fått snusen på, så lar du ikke hunden velge aktivitet, men fortsetter å gjøre leken med deg spennende til den engasjerer seg fullt og helt i leken med deg. Gjør det gjerne til en selvkontroll-lek (”doggie zen” som det heter om man er amerikaner). Når hunden fullt og helt er opptatt av leken med deg, sier du værsågod og den får komme dit den selv vil. Ikke gi deg om det ikke fungerer med en gang. Hvis du ikke får engasjert den i det du vil, fortsett å jobbe, eller ta med deg hunden litt lenger unna forstyrrelsen. Med en gang du får den med på det du vil, kan du gå nærmere forstyrrelsen igjen. Og vice versa: om hunden heller vil leke enn å ete godbiter. På denne måten kan du på en leken måte lære hunden å engasjere seg i det du vil. Gjør dette til en livsstil der du alltid sørger for at hunden engasjerer seg i det du vil, enten det er å gå pent i bånd, ligge stille i sin seng, leke, komme på innkalling eller ete godbiter. Ta tak i alle slike ”gidder ikke, har ikke tid”-situasjoner og løs det når det dukker opp i hverdagen. Og husk å øke kriteriene og utfordre hunden når den har blitt flink på et nivå, ellers blir det veldig enkelt og ritualisert og har liten overføringsverdi til andre situasjoner.

-Bare la hunden få det den vil når den slapper av eller oppfører seg fint (feks ikke gi den mat mens den maser etter det, men gjør klar maten og la den stå på benken. Når hunden har ”gitt opp” og ligger rolig på plassen sin, ber du den komme til deg og si værsågod).

-Lær hunden å gå ved din side og gå i samme tempo som deg. Lær den å stoppe når du stopper og ikke la den gå fremover igjen før du begynner å gå. ”Å ikke dra i båndet” er ikke konkret nok for at de fleste middels aktive hunder skal forstå det. Ikke la den komme frem til andre hunder, lukteflekker etc når den drar, men når den går rolig ved din side og går i samme tempo som du gjør.

-Lær hunden å ligge stille i en hundeseng, åpent bur eller en annen trivelig plass. Avbryt uønsket atferd innendørs på en ”upersonlig” måte, feks ved å lede hunden rolig til en anvist plass der du har lært den å ligge stille eller hold den i ”pausestilling” mellom dine ben.

-La hunden ta ansvar og tilby den atferden du ønsker av den for å få det den vil ha. Ikke be hunden om å jobbe, men la hunden be om å få jobbe for deg.

-Lær hunden å finne ønsket aktivitetsnivå i ulike situasjoner. Bruk mye lek i treningen og bare belønn hunden om den virkelig anstrenger seg om du har en mer passiv hund. Forsterk aktive atferder under trening. Ikke del ut billige belønninger av gammel vane. Belønner du virkelig så bra at hunden lengter etter å gjenta atferden du forsterket?

-Forsterk passivitet i hverdagen og jobb med shaping av kontrollerte bevegelser som krever kroppskontroll om du har en hund med høyt aktivitetsnivå. Ikke innfri hundens forventninger gjennom å la den gjøre det den tenker på, men gjør heller motsatt. Feks om hunden ”lengter” etter avstandsbelønningen, belønn heller fra hånden til hunden fullt og helt har sluttet å tenke på den utlagte belønningen. Ta med deg denne tenkemåten til hverdagen også, feks om du gjør istand maten dens eller skal gå spor eller skal ut på tur. Vil hunden ha et ”Ja”, må den stille riktig spørsmål. ”Gi meg, gi meg!” gir ikke uttelling. Men en sitt eller et rolig blikk med rett attityd kan gjerne belønnes med det hunden har lyst på.

-Kan du svare presist og konkret om noen spør deg: ”Hva er ditt kriterium?”

-Husk at positiv hundetrening er ikke fri oppdragelse. Ha kontroll på hunden eller ha kontroll på forsterkerne. Gjør det enkelt å lykkes i begynnelsen, men tren hunden til et nivå der det uten trening ville vært enkelt å gjøre feil og vanskelig å gjøre rett!

-Ikke gjør deg selv til offer for omgivelsene, ta ansvar og forsterk den atferden du vil ha!

Kriterier är underskattade…

Publicerat av
Svara

Det är otroligt hur lätt det är att glömma det där med kriterier. Att fastna i att alltid belöna nästan varje försök. Eller att försöka lösa problem på något annat sätt än striktare kriterier – hjälper, lägre kriterier, omvänt lockande, val av försärkare eller belöningsplacering. Idag har jag och Missy kört lite lydnad och jag har försökt att ta tag i små detaljer som vi förlorar poäng på för stränga domare. Dels är hennes halter och utgångsställningar inte alltid raka. Hon hamnar gärna lite utåt med framdelen och med apport i munnen blir det ännu värre. Mina hundar är glada i att jobba och har lärt sig genom shejping att inte ge upp om det inte kommer belöning hela tiden. Så det var enkelt att få betydligt bättre utgångsställningar/halter/vändningar. Thomas fick titta och så belönade vi bara de som vi båda tyckte var helt perfekta. Så enkelt… Men med tanke på hur många inte-helt-perfekta utgångsställningar jag har belönat genom åren så tar det kanske lite tid att få det helt perfekt. Hundar brukar dock anpassa sig snabbt och Missy gjorde snabba framsteg.

En annan svag punkt är sättandet från stå i fjärrdirigeringen. Trots att hon gör en bakåtrörelse så åker bakbenen någon decimeter fram. Samma strategi där. Frivilliga förflyttningar mellan stå och sitt och enbart belöning för de förflyttningar där det inte ens rycker i en baktass. Det var också häftigt att se att den lilla träning vi har gjort på ett hopp-stå påverkade fjärrdirigeringen och gjorde att hon jobbade mer med rygg och mage och mindre med benen. Det gjorde utförandet mycket snabbare och snyggare.

Socialisering?

Publicerat av
21

Nu sitter jag i London och väntar på att få flyga hem till Norge, Thomas och hundarna. Jag saknar dem. Har dragit på mig en jobbig förkylning, vi får hoppas att den går över strax. I helgen ska jag till Trondheim och ha agilityhandlingskurs, det ser jag verkligen fram emot. Agilityhandling är något av det roligaste att hålla kurs i och något jag kommer prioritera när det gäller externa kurser nästa år.

Någonting som har slagit mig när jag har pratat med utländska vänner och när jag har hållt eller gått kurs utomlands, är att vi måste vara grymt dåliga på att socialisera våra hundar i Skandinavien. Man hör ofta svenskar säga att ”hunden behöver minsan ingen flock förrutom den egna” och det är inte ovanligt att man lägger sin egen hund och motar bort mötande hundar med våld om så krävs (även om de bara är glada, det handlar om någon slags princip). Jag har själv haft det förhållningssättet, varför ska mina hundar springa runt och hälsa på alla hundar de ser? Ska man verkligen ha lekstunder på kurs?

Tyvärr verkar det vara så att vår skandinaviska inställning skapar hundaggressiva hundar. Om det inte är så att vår avel skiljer sig enormt från England eller Nordamerika. I England och Kanada har man till exempel en inhägnad för rastning på agilitytävlingar. Där springer alla hundar lösa och leker eller bara skrotar när de rastas under tävlingen. Kan ni tänka er det i Sverige? Knappast. Det här gäller naturligtvis inte alla skandinaviska hundar, en del är väl oförstörbara, eller så går de på hunddagis eller liknande och får massor av bra erfarenheter. Men vi tycks ha en enormt högre grad av hundaggressivitet än andra länder och jag är övertygad om att det handlar om socialisering. Jag tror också att vanliga hundägare i storstäderna är bättre på det här än vi aktiva hundägare. Med nästa valp blir det nog en del turer till Oslos parker för socialisering med vanliga, jäkla hundar som inte har blivit förstörda av överbeskyddande hundförare…

Lead Out Pivot eller ”Kalla in, vänd åt fel håll”

Publicerat av
10

Igår fick jag titta på Marie Hanssons bok ”Agility Starter”, som tar upp många olika aspekter av startträning. I kapitlet ”Modetrender i starter” beskrivs en start som kallas för ”Kalla in, vänd åt fel håll” – det som vi hade kallat för en LOP (Lead Out Pivot) eller inkallning med framförbyte. Eftersom texten tog ganska kraftigt avstånd från handlingsmanövern och också beskriver den ganska konstigt, så tänkte jag skriva några rader om hur en start kan se ut i Greg Derretts handlingssystem och varför den ser ut som den gör. Marie Hansson skriver bland annat så här:

”Något som är modernt just nu är att kalla in hunden över ett par hinder, vara vänd åt motsatt håll mot vad som är rätt och när hunden hoppar det sista hindret göra ett så kallat framförbyte och vrida sig åt det andra hållet, dit hunden ska. Låter det ologiskt? Ja, det är det också…”

”Tanken för många av dem som förordar denna variant är att hunden inte ska få för tidigt besked och därför för tidigt dra åt den kommande riktningen och till exempel missa sista hindret innan svängen. Med andra ord bygger hela tanken för denna metod på att någon/några hundar har varit för ivriga. Men det är inte vad som sägs, man presenterar metoden som en allmän inkallningsmetod”

”Nackdelar:
– Jag uppleer det som att ”lura hunden”, vilket lite grann tär på hundens förtroende att vi förare vet vad vi gör.
– En plötslig och överraskande ändring från ett håll till ett annat, kan ofta orsaka rivning
– Det kräver verkligen en förare med kroppskontroll och känsla för ”tajming” för att göra allt rätt.”

Jag ska försöka förklara vad en Lead Out Pivot är och varför den ser ut som den gör. Vi följer ju ett handlingssystem och därmed försöker vi se till att vara konsekventa i vår handling och se till att signalerna alltid betyder samma sak. I Greg Derretts handlingssystem finns det tre grundregler:

– Ta aldrig ögonen från hunden
– Rikta dig åt det håll hunden ska tills han har fäst på hindret
– Visa med armen och benet närmast hunden.

Redan här kommer alltså anledningen till att vi vänder oss åt ”fel” håll i en start. Vi riktar kroppen åt det håll hunden ska helt tills han har fäst på hindret. Handlingen blir den samma som om vi hade sprungit med hunden i starten, det är bara det att vi redan har placerat oss i perfekt position och därför kan starta stillastående. Våra axlar (vår blindbyteslinje) gör precis samma sak som om vi hade sprungit med hunden. Genom att placera oss i en stillastående position vinner vi dock mycket genom att hunden redan på startlinjen vet vart han ska längre fram i banan. Tanken är aldrig att överraska eller lura hunden med plötsliga armbyten.

Ett framförbyte gör vi:
– När vi behöver byta sida
– När hunden ska svänga (aldrig, aldrig på en rak linje för hunden)
– När hunden fäster på hindret (precis innan upphoppet)
– Förarens position så nära nästa hinder som möjligt

Eftersom hunden förstår positionssignaler (Positional Cue – den perfekta positionen för ett framförbyte, så nära nästa hinder som möjligt) kan han redan vid hindret innan bytet korta ner steget och hoppa så nära rätt hinderstöd som möjligt för att få en tight sväng. Det är enormt tydligt att hundarna förstår att anpassa steglängd och riktning till förarens position i starten.

I exempel 1 behöver vi byta sida vid hinder 3 för att inte behöva flicka (putta ut) hunden mellan hinder 3 och 4. Hunden har en tydlig sväng mellan hinder 2 och 3 och därför kan vi lägga in ett framförbyte. Marie Hansson har rätt i att timingen är viktig. Ett för tidigt framförbyte bör göra att hunden inte tar hinder nummer 2. Själv accepterar och gillar jag dock att vi håller på med en sport som handlar om timing. Förarens position i starten är så nära nästa hinder (3) som möjligt, vilket gör att hunden redan på startlinjen vet att varken tunneln eller det onumrerade hoppet är ett alternativ. Föraren riktar sig rakt fram tills hunden fäster på hinder nummer 2. När hunden fäster på hindret, utför föraren ett framförbyte och rör sig framåt i banan.

I exempel nummer 2 ska hunden rakt fram till tunneln. Förarens position är helt annorlunda mot den i föregående exempel och föraren rör sig också framåt för att ge hunden tillåtelse att sträcka ut och länga steget på raksträckan.

I exempel 3 har vi en serpentin (två teoretiska framförbyten kombinerade till en serpentin) över hinder 3. Nu ser hunden föraren i serpentinposition redan från startlinjen och en hund som är tränad i det konsekventa handlingssystemet kommer veta både att förbereda sig på tight sväng mellan 2-3, men också på att svänga vänster direkt över 3 mot hinder 4.

I exempel 4 ska hunden svänga riktigt tight över hinder nummer 2 för att vända tillbaka till baksidan av 1. Här står föraren stilla vid hinder nummer 2 och det ger hunden tydligt besked om att verkligen korta ner steget och förbereda en tight sväng. Vi lär hundarna att aldrig blåsa förbi en stillastående förare, utan stanna med oss om vi står stilla eller bromsar in häftigt.

Tyvärr verkar inte författaren ha fått med sig betydelsen av positional cue (och naturligtvis är det så att det finns folk som gör inkallningar med framförbyte utan att förstå positionssignaler och deras betydelse), utan visar bilder där föraren står i en position liknande den i exempel 2. Om du inte är i en position där du faktiskt kan röra vid nästa hinder med lätthet så bör du absolut inte göra ett framförbyte och svänga hunden, eftersom det kommer att förstöra hundens förståelse för positionssignaler. Det här innebär också att hunden självständigt måste kunna ta linjer trots att föraren står längre ut i sidled.

Signaldiskussionen fortsätter

Publicerat av
4

Hundetrening.no: Hvordan lære inn signaler?

Diskussionen om hur det är mest effektivt att lära in signaler fortsätter. Här kommer vårt svar på Mortens inlägg från den 6 juni. När Kathy Sdao var i Norge väcktes diskussionen på nytt eftersom hon höll med oss om att det nog är smartast att lägga på signalen precis innan beteendet, istället för att ge signalen samtidigt som beteendet utförs. Det här kan verka som en ganska obetydlig fråga, men för mig väcker den många intressanta funderingar. Dels är det en teoretisk diskussion. Var går gränsen mellan klassisk och operant inlärning? Har ordningsföljden betydelse i operant inlärning? Vad är en signal? Vad innebär signalkontroll? Det är också en fråga om effektivitet i träningen. Hur får vi hundar att lära sig signaler på snabbast möjliga sätt? Min erfarenhet är att det här är en av de största stötestenarna för nya klickertränare. För det tredje handlar det också om hur vi ser på hundar och träning. Kan vi utgå ifrån att hunden vill utföra beteendet och att hunden vill ha sin belöning? Eller tror vi att hunden helst inte vill göra det alls?

Själva har vi provat båda modellerna. Vi håller oss inte till en modell för att vi alltid har gjort så och det alltid har fungerat. Tvärtom är det så att vi letar efter det mest effektiva sättet att lära in signaler och när vi kombinerar teoretisk kunskap med praktiska erfarenheter, så framstår det som både mer logiskt och mer effektivt att ge signalen innan hunden utför beteendet.

Vad är en signal?
Jag hittade ett citat på nätet (länk) som jag tycker beskriver signalkontroll på ett bra sätt. ”Stimulus control is all about us learning to pay attention to, and eventually responding differentially to, things we perceive in the environment (stimuli) that give us information about the effectiveness our behavior: what behavior is likely to be effective, the conditions under which it will be effective, and what we are likely to get for it.”

Inlärning av signaler är inget hokus pokus. Hunden lär sig att det lönar sig att sätta sig om han har hör ordet ”sitt”. Han lär sig också att det lönar sig att vänta på ordet ”sitt” innan man sätter sig och att det inte lönar sig att sätta sig om han hör andra signaler. Signalen är information till hunden. Vi kan inte hitta något mer vetenskapligt sätt att säga det på, och jag tror att de flesta forskare hade varit nöjda med den definitionen.

Signalinlärning – Klassisk eller operant betingning?
Vi är alla överens om att signalinlärning inte är klassisk betingning. Signalkontroll är snarare en av grundstenarna i operant betingning. Den klassiska formeln för operant betingning ser ut så här: Stimulus (signal) -> Beteende -> Konsekvens (belöning eller straff). Självklart kommer alltid klassisk betingning med i bilden när vi tränar praktiskt. Belöningen är inte bara förstärkning för operanta beteenden, den är också en obetingad stimulus som kommer att associeras med stimuli som presenteras innan belöningen. En positiv förstärkare är alltid också en appetativ (lustfylld) obetingad stimulus.

Operant inlärning
”Sitt” -> Hunden sätter sig -> Godbit
Hunden kommer att sätta sig oftare när han hör ordet ”sitt” eftersom sättandet följs av en trevlig konsekvens.

Klassisk inlärning
”Sitt” (neutral stimulus) -> Godbit (obetingad stimulus) -> Stimulering av belöningssystem i hjärnan (obetingad respons)
Efter flera upprepningar blir ”sitt” en betingad stimulus som på egen hand kan utlösa goda känslor (betingad respons).

Det vi kan konstatera här är att det i alla fall är bortkastat att säga ”sitt” samtidigt som eller efter att hunden har fått sin belöning (vilket ibland, konstigt nog förespråkas). Så länge ordet ”sitt” händer innan belöningen, kommer klassisk betingning att ske. För mest effektiv klassisk betingning, bör i så fall ordet ”sitt” alltid följas av en belöning, men vi skulle vilja påstå att den klassiska betingningen sker effektivt även om ordet inte alltid följs av en belöning och att den operanta betingningen spelar mycket större roll när vi jobbar med signalkontroll. För egen del upplever vi nämnligen att det är enkelt att få en glädjereaktion från hunden på en signal, men att det är svårare att få hunden att verkligen hantera signaler som viktig information (skilja mellan signaler och utföra rätt beteende till en viss signal).

Signaler är information
Vi är alltså helt oeniga i att det skulle vara ointressant med information och att det enda som spelar roll är vilket beteende som blir förstärkt och vilka reflexer som blir betingade. Vi kommer nämnligen inte ifrån A:et (antecedenter – stimuli som presenteras innan beteendet) i operant betingning. De finns alltid där. Även när vi inte tränar på signalkontroll finns det signaler i miljön som berättar för hunden vilket beteende som lönar sig. Det är därför våra hundar ligger och sover under bordet när vi skriver på datorn (de vet att chansen för belöning om de börjar erbjuda beteenden är väldigt liten), men erbjuder tricks när vi sitter ner på golvet med godbitar och klicker i handen, eller erbjuder utgångsställning när vi står tävlingsmässigt på en appellplan.

Hundar letar ständigt efter ledtrådar som gör att de kan lista ut vilket beteende som kommer att bli förstärkt. De är experter på att läsa kroppspråk och situation. Små detaljer som vart vi håller blicken, hur vi håller belöningar, vilket rum vi är i och vad vi har gjort precis innan kan vara signalen som gör att vår hund utför vissa beteenden. Ibland är det en fördel (det är ju jättebra att hundarna inte erbjuder skall när vi sitter vid datorn), men ibland är det en begränsning eftersom hundarna har så mycket lättare för den typen av signaler än verbala signaler. Därför försöker vi se till att minimera betydelsen av de här signalerna när vi jobbar med frivilliga beteenden. Belöningarna kan ligga var som helst, vi ändrar vårt kroppspråk, vi ändrar vår position, vår blick och situationen vi tränar i. Vi försöker vara noga med att signalen vi har valt ut (ofta ett ord) är det enda som avslöjar vilket beteende som kommer att bli förstärkt. Signalen ska vara informationen.

Vi ser ofta att våra verbala signaler blir oviktiga för hundarna eftersom det finns andra signaler som är enklare och viktigare i hundens ögon. Inlärning av signaler som ”fri” och ”varsågod” är bra exempel på det. På kurs får vi lägga mycket tid på att lära folk att stå stilla samtidigt som de ger signalen. Erfarenheten visar nämnligen att hundarna inte har en aning om vad ordet ”varsågod” betyder om vi alltid också använder vårt kroppspråk för att skicka hunden till skålen. Många hundar har inte heller någon aning om vad ”fri” innebär om inte föraren samtidigt slår ut med armarna och tar ett steg bakåt. Hundar väljer ut den information som är enklast för dem att uppfatta och tyvärr tycker hundar sällan att det vi säger är speciellt viktigt om de får lov att välja.

När vi jobbar med frivilliga beteenden finns det ju alltid någon signal som berättar för hunden vilket beteende som kommer att bli förstärkt. Det kan handla om kroppspråk eller situation, men ofta (om vi gör vårt jobb bra) framför allt om vilket beteende som vi har förstärkt precis innan (en repetitionsklok hund upprepar beteendet som den fick belöning för precis innan). Vår signal blir alltså även här ganska oviktig. Om vi dessutom säger den samtidigt som hunden redan har påbörjat beteendet, så tror i alla fall jag att vi i bästa fall bara får en klassisk betingning. Ibland kommer man ganska långt med klassisk betingning. Inkallning är ett sådant exempel. Det går alldeles utmärkt att lära in en bra inkallning genom att bara ge signalen ”kom” och sedan presentera riktigt god mat eller häftig lek (det är ju därför nybörjare kan lockas till att använda klicket som en inkallningssignal – det fungerar!). Ett annat exempel kan vara inlärning av ”loss”. Säg ”loss” när hunden leker (eller släpper leksaken), presentera en godbit och låt hunden äta. Eftersom det inte går att kampa och äta samtidigt, kommer hunden snart att släppa leksaken när han hör ordet ”loss” eftersom han förväntar sigen godbit.

Praktisk träning
Om vi däremot faktiskt vill ha mer tankeverksamhet än ”Yey! En godbit” från hunden, så tror vi att det är viktigt att signalen så tidigt som möjligt faktiskt får ett informationsvärde. Det mest effektiva sättet att göra det på, enligt vår egna erfarenhet, är att snabbt låta signalen bli startskottet för beteendet. I de situationer där vi faktiskt fysiskt kan hindra hunden från att utföra beteendet innan signalen, blir inlärningen oftast snabbast. Istället för att försöka smyga in signalen precis innan hunden springer till rutan (vilket kan vara svårt, eftersom hunden oftast påbörjar beteendet så fort belöningen är avslutad), väljer vi att hålla hunden i halsbandet, ge signalen och sedan släppa hunden och låta honom utföra beteendet. Ordningsföjden (signal, beteende, konsekvens) blir solklar och inlärningen går snabbare. Det här är vår ”döpa beteendet”-fas. Ganska snart vill vi låta hunden själv behärska sig och vänta på signalen. Det är då signalen verkligen blir viktig (tidigare har den bara kommit sekunden innan en annan signal – att vi släpper hunden).

Det går ju inte att göra så här med alla beteenden. Det fungerar bara när hunden ska lämna vår sida för att utföra någonting (buren, varsågod, rutan, apport, target etc.). När vi jobbar med andra beteenden måste vi kunna förutse beteendet och ge signalen innan de utförs spontant. Här tror vi att det faktiskt är en fördel att börja sätta på signalen innan vi har superflyt på beteendet. En latenstid på 1-2 sekunder mellan belöning och nästa repetition gör det faktiskt enklare att få in signalen i rätt tid, än om latenstiden är lika med noll. Det är inte alltid enkelt, för våra hundar har en tendens att ganska snabbt upprepa beteenden utan någon latenstid och man vill ju se till att hunden faktiskt både kan och tycker om beteendet innan man lägger på en signal. Det kan blir alltså nödvändigt att snabbt se till att hunden börjar vänta på signalen, så att ordningsföljden blir korrekt. Av egen erfarenhet menar vi att korrekt ordningsföljd faktiskt har stor betydelse även för korta beteenden som stå, sitt och ligg. Det här resonemanget för oss till nästa punkt där vi känner att vi inte riktigt är överens med Morten om signalinlärning:

Hundens attityd
När vi tränar in signaler utgår vi ifrån två saker: Att hunden verkligen vill ha sin belöning och att hunden verkligen vill utföra beteendet (eftersom det leder till belöning). Om inte de här två förutsättningarna uppfylls, så är det ingen idé att ens tänka på att sätta på kommando på beteendet. Vi utgår ifrån att hunden söker information om hur han kan uppnå förstärkning när vi tränar på signalkontroll. Att det blir fel ibland gör faktiskt ingenting, det lär hunden vad som inte fungerar. I situationer där det är tveksamt om hunden är i det här läget är det bättre att fokusera på utveckling av belöningar och frivilliga beteenden.

För oss är det också en självklarhet att behålla frivilliga beteenden även när vi har lagt på signal. Därför spelar det ingen roll om signalinlärningen påbörjas tidigt.

Uansett, Thomas hadde en interessant diskusjon med Prof. Stanley Weiss over lunsj i går. (Nei, det var ingen eksklusiv privat lunsj, men vi var på samme konferanse.) Det skal nevnes at professoren i eksperimentell psykologi driver med nettopp eksperimentelle forsøk med både operant og klassisk betinging hos rotter og duer, og har begrenset med erfaring med hundetrening. Derfor tok det litt tid før han faktisk forsto spørsmålet (når, dvs timingen i forhold til atferden, ville han presentere signalet når han introduserer et nytt signal), men etter hvert ble han veldig engasjert i det interessante spørsmålet:)

Weiss poengterte at ”the discriminative stimulus sets the occasion for the behavior” og sa at han i laboratorieforsøk ville ha forsterket atferden når den forekom spontant til dyret utførte atferden ”at a reasonable rate”, for så å legge til betingelsen at atferden kun blir forsterket dersom den diskriminative stimulusen har blitt gitt først.

Enkelt og greit!

Hundar som har ont

Publicerat av
11

Under varje teorikväll passar jag på att säga till folk att de ska vara uppmärksamma på att en del träningsproblem faktiskt kan bero på fysiska problem. Under de år jag har jobbat heltid med hundkurser har jag blivit väldigt förvånad över hur många hundar som faktiskt är skadade och har ont. Jag har också blivit förvånad över hur hundägare och veterinärer resonerar kring det här. Hittils har jag bett minst ett 20-tal ägare att ta med sin hund till veterinären. Jag har inte haft fel en enda gång. Senaste tråkiga beskedet kom idag. Hunden som inte ville springa på agilitykurs i helgen har ont i ryggen. Inflammation eller i värsta fall cancer. Jag har länge varit säker på att någonting inte är rätt där. (Det är för övrigt andra gången jag skickar samma hund till veterinären, första gången fick vi konstaterat patella luxation med operation till följd. Jag vågar inte ens tänka på vad han har konstat totalt i veterinärkonstnader.) I maj hade jag staffen Mio på kurs i Bergen. Mio har tidigare gått kurs för oss i Oslo, men nu var han en helt annan hund. Enligt matte hade han slutat leka ganska direkt efter flytten. Jag beordrade dem raka vägen till veterinären, där man hittade kraftiga förkalkningar på en armbåge.

Ofta är sådana här upptäckter tråkiga och ibland leder de också till att vi kanske får ändra våra tränings- och tävlingsplaner eller i värsta fall ta bort en älskad kompis. Ibland är det dock helt fantastiskt både för förare och hund. Du har kanske kämpat i ett år med att få din hund att leka, eller hålla fokus på träningen. Du tycker att du gör allt rätt, men ibland så vill hunden bara inte. Du får massor av goda råd, men de hjälper bara en kort stund och du kommer ingenstans i din träning. Och så hittar ni felet. Det var inte din träning, det var smärtan som gjorde att hunden inte ville. Din kompis får behandling och rehabilitering, och när han är frisk igen har du fått en ny hund som glänser på både träning och tävling. Det är ett scenario vi har sett flera gånger hos kursdeltagare och det är lika fanastiskt varje gång. Tveka inte om du är osäker när det gäller din egen hund. Låt inte hunden lida i onödan och kasta inte bort värdefull träningstid i onödan. Det är bättre att kolla upp hunden en gång för mycket än en gång för lite.

Några tecken på att du bör ta din hund till en duktig veterinär:

  • Hunden ändrar beteende utan förklaring (slutar leka,  stannar långsamt, ändrar rörelsemönster i slalom, vill inte gripa apporter etc.)
  • Hunden är jätteengagerad ena stunden, men står och stirrar ut i luften nästa stund
  • Det verkar inte som att träning hjälper
  • Hunden är lättirriterad
  • Hunden vill inte göra vissa rörelser (hoppa in i bilen, gå i skritt, svänga åt höger etc.)
  • Hunden blir orimligt snabbt trött
  • Hunden vill inte äta
  • Hunden slutar sträcka på sig
  • Hunden skakar sig inte från nos till svans

Följande bortförklaringar duger inte

  • ”Vi var hos veterinären och han sa att Fido är helt frisk” (Vanliga veterinärer har tyvärr dålig koll på till exempel muskelskador. Gå till en veterinär med specialkompetens som du litar på. Bor du i Osloområdet rekommenderar vi absolut Laxmi. Ett annat problem är att veterinärer i Norge verkar mena att tonsillit inte existerar. Vi fick åka till Sverige för att få en diagnos och behandling.)
  • ”Men han är ju så arbetsglad när vi spårar/vallar/kör agility/apporterar” (Hundar har en tendens att ”glömma bort” att de har ont när de gör någonting de älskar. En del hundar visar inte tecken på smärta så länge vi uppmärksammar dem. Det kan ju också tänkas att en viss aktivitet inte gör ont på samma sätt som en annan)
  • ”Hon sprang ju agility hela helgen, då hade hon minsann inte ont” (Se ovan. Tänk också på att det kanske inte är så konstigt om hunden är ur form på måndagen om hon har sprungit agility hela helgen utan att vara helt frisk (eller utan rätt uppvärmning och nedvarvning).)
  • ”Jag har inte sett honom halta” (Hunden behöver inte halta för att ha ont!)

Checklista – be din veterinär kolla upp:

  • Nacke och rygg
  • Muskler
  • Tänder
  • Öron
  • Hals
  • Blodprov (hormonnivåer, fästingburna sjukdomar)
  • Prostata/livmoder
  • Ögon

Ta din aktiva hund regelbundet till en duktig rehabterapeut/veterinär. Håll din hund i god form. Värm upp din hund noga och ta hand om honom efter aktivitet. Massera. Ge äldre aktiva hundar glukosamin. Ge ett foder du tror på. Var uppmärksam på förändringar och tveka inte att vara en hönsmamma. Och sist men inte minst. Tro mig om jag säger åt dig att åka till veterinären. Hittils har jag aldrig haft fel.

Hund vs. delfin

Publicerat av
5

Ken Ramirez var en väldigt sympatisk föreläsare. Vi blev förtjusta i hans sätt att kombinera teori och vetenskap med känsla och kärlek till djuren. Ken har jobbat en hel del med hundar (till exempel många räddningshundar), men har ändå först och främst erfarenhet av exotiska djur av olika slag. Ken är chef för träningen av djuren på en djurpark och det var intressant att höra hur han resonerar kring det jobbet och hur det skiljer sig från hundägares syn på hundar. Kathy pratade också en del om hur de jobbade med delfiner som skulle göra svåra uppgifter på öppet hav. Hennes beskrivning av hur de jobbade med inkallningar och liknande med delfinerna var också intressant att jämföra med hur vi jobbar med hundar. Jag tror att vi beter oss annorlunda mot hundar jämfört med andra djur av två anledningar:

1) För att vi kan. Hundar är avlade för att följa människan och de lämnar oss sällan oavsett vad vi gör mot dem. Hundar är också avlade för att vara snälla mot människor och besvarar sällan mänsklig aggression. Med djur som inte är domesticerade finns ofta inte den här möjligheten. En delfin som ska jobba i öppet hav kan lämna dig när han vill. Om du arbetar med obehag i träningen kommer din delfin inte att jobba för dig längre, utan skaffa sin egen mat och flytta ut till havs igen. Andra djurarter är så skygga eller aggressiva att obehag i träningen är uteslutet av de anledningarna. Jag har väldigt svårt att tro att det skulle gå att träna en varg med ”vargmetoden”…
2) För att vi förmänskligar hundar och gör dem till moraliska aktörer. Hundar har många moraliska skyldigheter i vår mänskliga värld. De ska inte bita, de ska vara stilla när vi klipper klorna, de får skylla sig själva om de gör fel i träningen, de ska vara snälla, de ska utföra order ”för att jag säger det”. Ingen skulle få för sig att tycka att det är onödigt att träna djurparksdjur till att klara hantering och veterinärvård. Ingen tycker att det är fånigt att en apa tycker om att ta blodprov, eller att elefanten frivilligt genomgår pedikyr. Men hundar, de ska faktiskt bara acceptera kloklippning (även om hela familjen måste hålla fast djuret) och veterinärbesök. För ”allt kan faktiskt inte vara trevligt här i världen”. Och de ska lyda oss ”för att vi säger så” (försök säga det till en valross), eller för att de älskar oss så mycket.
Till slut handlar det väl ändå om ett personligt val. Vi har avlat fram hundar som vi kan behandla ganska respektlöst. Hundar som faktiskt stannar kvar hos oss även om vi blir obehagliga, som ”älskar” oss oavsett hur orättvisa vi är. Vi har möjligheten att behandla våra hundar på ett sätt som man inte kan behandla andra djur. Frågan är om vi väljer att göra det, eller om vi väljer att faktiskt ta på oss ansvaret själva. Ansvaret för att hunden faktiskt är trygg och glad när vi gör alla de där sakerna som ”hundar bara måste göra” (komma på inkallning, klippa klorna, gå till veterinären, gå in i buren etc.).

Om jag har ett val mellan att göra ”måsten” trevliga och spännande eller ”något obehagligt man bara gör utan att protestera” för mina hundar, så väljer jag absolut det första. Dessutom har jag upptäckt att vi vinner på det allihopa. Det är nämnligen mycket trevligare att göra kloklippningen till ett kul träningspass eller en massagestund än till en brottningsmatch.