Sov på saken!

Här går dagarna snabbt utan att det blir något bloggat. Vi har en ganska intensiv period just nu. I förra veckan hade vi shapingkurs i två dagar, sedan tränarutbildning på helgen. Idag och imorgon har vi bara kurs på kvällen (hoppteknik och valpkurs), men på onsdag och torsdag har vi signalkontroll-kurs hela dagarna. Sedan förra tisdagen har vi haft sällskap här hemma av Cecilia och hennes hundar Udo, Cartman och Ninja. Väldigt trevligt!

Shapingkursen var rolig, deltagarna fick verkligen slita. Själv påbörjade jag lite mer shapingträning med Epic och försökte lära honom att lyfta framtassarna under den andra dagen. Vi fick en viss framgång, men den stora förändringen kom inte förrän senare på kvällen, när han hade fått sova på saken. Då kunde han plötsligt både sitta och stå och vifta med framtassarna. Jag tror att deltagarna upplevde liknande saker. När man kämpar på med ett beteende intensivt under en kursdag så kan det ibland kännas trögt. När man sedan låter hunden få en längre paus, sova på saken, så upptäcker man att det har hänt mycket mer än vad man tror. Det var samma sak för Squid, jag började lära henne att rulla runt, och efter en längre paus kunde hon senare på kvällen bjuda beteendet flera gånger på rad. Underskatta inte pausernas betydelse!

Vår tränarelev Sandra har bloggat om liknande erfarenheter. Jag vet i alla fall att det finns forskning på inlärning och problemlösning hos människor, kopplat till sömn. Här kommer några exempel hämtade ur tidningar:

Sov på saken så löser det sig – Sydsvenskan
Bra att sova på saken – Vetenskapsradion
Sov på saken – det fungerar – Rapport
Let Me Sleep On It: Creative Problem Solving Enhanced By REM Sleep – Science Daily
Sleep and Learning – SfN

Sova är någonting som Epic är bra på. Både han och Win är otroligt enkla valpar att ha. Tur det, när man har två. Epic har kissat inne en gång på tre veckor. Han sover mycket och kan slappna av trots att det händer saker runt omkring. När det är dags för träning är det ofta full fart. Han älskar folk och hundar och har en väldigt glad attityd till allt. Han har fått två ståöron och det verkar också som att han har två testiklar i pungen nu. Syrran har varken testiklar eller ståöron (fast det senare ser ut att komma), men är söt som socker ändå.

Squid tränar både vallning och agility för fullt. Shejpa däremot, stackaren, har troligen fått vattensvans och har ont, så hon får inte träna någonting alls. Hon har fått tid hos veterinären imorgon, ofta brukar ju kortison hjälpa, men det behöver vi få recept på. När våra hundar har haft vattensvans tidigare har det ofta gått över efter något dygn, men nu har Shejpa haft ont sedan i fredag och hon har problem med att sitta, bajsa och blir grinig mot de andra hundarna. Jag tycker väldigt synd om henne, och så passar det ju väldigt dåligt när vi har sista helgen på A3-utbildningen i helgen och jag borde filma våra projekt.

Träningsdagboksfunderingar

Det är väldigt tråkigt med sjuka hundar. Det var länge sedan jag inte hade någon hund att träna. Dessutom tycker jag så synd om dem som inte bara missar träning och promenader, utan också måste vara isolerade på grund av valparna. Hade velat ha dem i sängen och ge dem praliner när de är sjuka. Thomas är i Norge i nästan en vecka för att hålla kurser så jag är ensam hemma.

Igår åkte jag och köpte nya träningsdagböcker och pennor. Man kan ju planera framtida träning i alla fall. I den gamla träningsdagboken har jag egentligen bara skrivit all träning med båda hundarna i kronologisk ordning, förutom en flik med anteckningar från kurser. Mina träninganteckningar blir några rader med beskrivning av vad vi jobbade på och hur det gick, följt av några punkter med förslag på förbättringar, eller förslag till nästa steg i träningen. De punkterna är det viktigaste, för det är dem som för träningen framåt. Om jag har filmat passet brukar jag också passa på att utvärdera filmen och räkna hur många procent av repetitionerna som blev lyckade. Det använde jag mig mycket av när jag lärde in slalom och springande kontaktfält med Squid. Ibland skriver jag planer för den kommande veckan i boken också, det är något jag borde bli bättre på, och planerna bör naturligtvis utgå ifrån de punkter som jag har listat tidigare. Det händer nämligen att jag glömmer bort att ta tag i någon av punkterna på listan, eller att jag fortsätter som tidigare av ren bekvämlighet, trots att jag har bestämt mig för en annan taktik.

Nu är det snart dags för ny träningsdagbok eftersom den gamla har tagit slut och i och med det funderar jag på lite förändringar. Dels har jag köpt en bok till varje hund, det blir kanske mer ordning på det sättet. Jag köpte en extra så att Thomas kan komma igång med bättre utvärderande också… De nya böckerna har tolv flikar och frågan är hur man ska använda dem på bästa möjliga sätt. Anteckningar från kurser borde få en egen bok, förutom det som handlar om träning med mina hundar på kurs, det borde ju hamna bland de andra träningspassen. Ett förslag på indelning hade kanske kunnat se så här ut?

Shejpa

1. Register i form av datum och typ av träning. Ex: 2/9 Hoppteknik, kontaktfält, rulla runt
2. Träningsplaner vecka för vecka (punktlista med vad vi ska träna på under veckan som kommer)
3. Analys av lopp på tävlingar (+ övriga hela banor?)
4. Torrhandling/handling
5. Slalom
6. Kontaktfält
7. Hoppteknik
8. Övrigt agility
9. Tricks
10. Vardagslydnad och uppförande

Squid

1. Register i form av datum och typ av träning. Ex: 2/9 Hoppteknik, kontaktfält, rulla runt
2. Träningsplaner vecka för vecka (punktlista med vad vi ska träna på under veckan som kommer)
3. Analys av lopp på tävlingar (+ övriga hela banor?)
4. Torrhandling/handling
5. Slalom
6. Kontaktfält
7. Hoppteknik
8. Övrigt agility
9. Tricks
10.  Tävlingslydnad
11. Vallning (?)

Epic

1. Register i form av datum och typ av träning. Ex: 2/9 Hoppteknik, kontaktfält, rulla runt
2. Träningsplaner vecka för vecka (punktlista med vad vi ska träna på under veckan som kommer)
3. Inkallning
4. Torrhandling
5. Nosduttar
6. Hoppteknik
7. Övrigt agility
8. Tricks
9.  Lek och apporteringsgrunder
10. Stå/sitt/ligg
11.  Fotgående
12. Hanteringsträning

Ja, det här är bara en brainstorming. Svårast var det att skriva Epics lista. Det blir också svårt att försöka list ur hur många sidor varje flik ska ha, en del saker tränar man ju mer och en del saker kräver med plats i boken. En fördel med att dela upp i många olika flikar blir ju att man måste hålla träningspassen renare. Träna på en sak – utvärdera. Det blir sällan bra när man tränar på flera saker innan man utvärderar träningen. En annan fördel är att det blir lättare att följa träningen och se om det är något man missar. Nackdelen är ju uppenbar – det blir mer arbete och tar nog en stund innan man kommer in i det. Kanske slösar man lite papper i böckerna också på sidor som inte används.

Vad tycker du? Har du bra exempel på en välfungerande träningsdagbok? Vad funkar för dig?

The Decisive Moment

Jag har läst en väldigt underhållande populärvetenskaplig bok som heter ”The Decisive Moment”. Den handlar om hur den mänskliga hjärnan tar beslut om både stort och smått, ur flera olika perspektiv. Bland annat tar den upp hur signalsubstansen dopamin (belöningshormonet) påverkar vårt beteende och vad som får hjärnan att producera en ”dopaminkick”.  Mycket intressant forskning som förmodligen även kan appliceras i hundträning. Jag tycker att många saker som man har upplevt i träningen, men inte riktigt har kunnat förklara, kan förstås i ljuset av det kapitlet. Till exempel är det chansen att uppnå belöning som skapar den största dopminkicken, inte belöningen i sig. Om det inte är en helt oväntad belöning i en ny situation, för då producerar hjärnan dopamin som aldrig förr.

En intressant sak i boken, är att den hävdar att vi lär oss mest av våra misstag. Ett citat lyder till exempel så här: “He knows that self-criticism is the secret to self-improvement; negative feedback is the best kind.” Klickertränare hävdar gärna att ”trial and error” är en felaktig tanke och att det är lyckandena vi lär oss av. Egentligen tycker jag att båda tankarna är konstiga. Det måste ju vara kontrasten mellan lyckanden och misstag som gör att vi lär oss. Eller? Vad tror ni?

Mina shapingtankar

Det har varit enormt intressant att läsa allas tankar om shaping. Tack för att ni hjälper till att göra bloggen levande! Det är väl dags för mig att skriva några rader, men det är naturligtvis inte så att jag (eller någon annan) har något facit i den här frågan. Jag tror i alla fall inte att shaping bara passar för en viss hundtyp. Här hemma har vi alla typer och alla tränas med shaping. En del har varit lättare än andra att träna, men så är det ju oavsett metod. Det är naturligtvis inte så att shaping är ”finare” än någon annan metod (som bygger på positiv förstärkning). Hur man väljer att träna sin hund är upp till var och ens tycke och smak. Oavsett hur man väljer, tycker jag att man ska akta sig för kategoriska uttalanden som : ”Shaping gör min hund så stressad” eller ”min hund gillar inte att tänka själv”. Hundar är naturligtvis födda med en viss personlighet, men vi kan påverka deras utveckling otroligt mycket. På samma sätt som vi försöker stärka upp hundens svaga sidor på andra sätt (belöningsutveckling, miljöträning, hanteringsträning etc.), tycker jag att vi bör försöka forma fram den hund vi vill ha i träning också.

Som många har varit inne på, handlar det naturligtvis om vad man har lust att lägga sin tid på. En del hundtränare tycks ständigt leta efter minsta motståndets väg – om hunden inte vill leka får han godis istället, om hunden inte vill komma tillbaka med bollar så kör man på godis istället, om hunden blir passiv under shaping får han hjälp direkt. En sådan tränare kanske tycker att han gör det enkelt för sig själv (till skillnad från oss stackare som ”krånglar till allt”), men kommer ohjälpligt att bli shejpad av sin hund. Det leder oftast till att hunden utvecklar sina starka sidor ännu mer och inte får chans att utveckla de svagare sidorna. När folk frågar mig hur jag har tålamod med shaping, brukar jag fundera över hur folk har tålamod att visa och leda hunden genom hela livet. Shaping kräver kanske lite tålamod i några minuter i början, men tar igen det mångfalt senare. Eh shapingklok hund har så enormt mycket bättre förutsättningar för att lära sig mer avancerade saker fort.

Champions in any field make a habit of doing things others find boring or uncomfortable

Men det största problemet jag ser i kommentarerna, är själva inställningen till vad hunden ska göra. Här är ett exempel: ”Jag har hört om vissa hundar som “stänger av” så pass mkt att de så fort de förväntas ta ett eget insiativ”. Nyckelordet här är förväntas. Sluta förvänta er någonting alls av hundarna, så går det säkert mycket bättre. Alla hundar tar egna initiativ, hela tiden. De står, sitter, ligger, nosar, dricker, äter, kissar, kliar sig, vrider på huvudet, går runt, gäspar, morrar, skäller, spetsar öronen, viftar på svansen… Om ett av de här beteendena börjar producera en åtråvärd belöning, kommer beteendet att öka i frekvens. Voila! – Hunden bjuder beteenden.

Shaping handlar om att sluta försöka påverka hunden och istället börja observera hunden för att hitta beteenden att förstärka

Om du har en hund som lätt blir orolig eller låg, bör du absolut inte sätta dig ner och stirra på hunden och förvänta dig att hunden ska bjuda på beteenden. Medan jag skrev det här, kom den 30:e kommentaren på förra inlägget, och den slog huvudet på spiken, tycker jag:

Jessica säger:
”Jag trodde länge att min osäkra unghund inte kunde shapas. Hon gjorde ju inget, och såg bara än mer osäker ut och gick till sist och la sig. Inte bra. Men så provade jag att under några pass klicka för alla rörelser, oavsett vad hon gjorde, så länge hon gjorde något alls. Och helt plötsligt var det som att hon fattade. Nu ser man verkligen hur stolt hon blir och hur självförtroendet växer. “Kolla matte, kolla på mig! Är inte DETTA värt ett klick, så säg”.

För alla er som har osäkra, deppiga shapinghundar, testa det här ikväll: Gör i ordning en skål med riktigt gott hundgodis, stäng bort de andra hundarna (om du har flera), sätt på tv:n och se på någonting som är intressant nog för att du ska ha tålamod, men inte så intressant att du glömmer bort att ha hunden i ögonvrån. Välj själv om du vill använda klicker eller inte (beroende på din hunds tidigare erfarenheter och attityd till klickern). Se på ditt tv-program. Belöna alla rörelser din hund gör genom att (klicka och) kasta en godbit till hunden. ALLA rörelser. Skulle hunden hänga upp sig i bara en rörelse, kan du välja att inte belöna den längre, utan vänta på något annat. Se gärna till att hunden måste röra sig för att få tag på godbiten (om hunden har lagt sig, kasta godbiten så att hunden måste resa sig för att få tag på den). Om hunden lägger sig ner och sover – låt den. Någon gång blir han törstig, trött, kissnödig eller vill byta ställning. Skulle det inte hända så mycket ikväll kan du ställa din godisskål i kylen och prova igen imorgon. Om du har en hund som blir ”stressad” av klickern eller av shaping, skulle jag göra samma sak, fast tvärt om. Sätt dig i soffan, klicka och belöna alla lugna beteenden. Ignorera hunden om den gör allt på en gång, piper, skäller, krafsar etc.

Som sagt. Det finns inget facit. Det är inte heller så att shaping är finare än något annat. Däremot är jag övertygad om att det finns en massa hundar som hade kunnat tycka om och vara duktiga på shaping om de bara fick rätt träning. Det finns massor mer att skriva om det här ämnet och jag får nog återkomma mer fler tankar, speciellt om ni fortsätter diskussionen!

Om du vill lära dig mer om shaping och hur du kan jobba med det i praktiken, finns det fortfarande några platser kvar på vår shapingkurs den 6-7 mars. Läs mer här.

Att sätta mål

Den senaste veckan har vi haft sista samlingen på två Steg 2-tränarutbildningar. En i Bergen och en här hemma. Eleverna som har gått steg 2 är några av Nordens bästa och mest engagerade klickertränare. De som går den utbildningen har tidigare gått vår steg 1, Canis tränarutbildning eller Canis instruktörsutbildning. Två inspirerande gäng med andra ord! På slutet av året är det dags att utvärdera om man har nått årets mål och sedan sätta nya mål för det nya året. Många deltagare har nått sina mål och mer därtill, för andra har olika omständigheter kommit ivägen och en tredje grupp upptäckte att de kanske inte nådde de resultatmål som de hade satt upp för året, men att de ändå hade kommit mycket längre än vad de hade hoppats på.

Det där med målsättningar är svårt, tycker jag. Sätter man målen för högt, riskerar man att känna sig misslyckad om man inte når dem. Om man sätter målen för lågt så är de inte till någon hjälp. Sätter man bara resultatmål riskerar man att missa det som är väsentligt. Vi har väl alla varit med om en tävling med höga poäng, som man egentligen inte är så nöjd med. Man måste också fråga sig varför man har mål – på vilket sätt ska de hjälpa mig? Efter avslutat år måste man fundera på vad man kan ändra i sättet att skapa målsättningar, så att de blir till en hjälp snarare än någonting som pressar och stressar.

Det vanligaste felet är kanske att vi bara sätter mål på en nivå. De flesta, som jag, funderar över målen en gång om året, när det ska sättas mål för nästa år. Att bara sätta mål med en deadline på 12 månader blir nog inte så bra. Först och främst behöver jag fundera över vart vi är på väg på ännu längre sikt. Vad vill jag uppnå med den här hunden i slutändan? Vad vill jag titta tillbaka på när min hund är gammal och grå? De långsiktiga målen bör inte heller bara handla om den här hunden. Var vill jag vara som hundtränare om 10 år? Var vill jag vara som människa? Först när jag vet vart jag är på väg på längre sikt, kan jag fundera över vilka år jag ska sätta för nästa år, som tar mig närmare det mer långsiktiga målet.

När jag vet vad målet är för 10 år framåt i tiden (själv fixar jag inte riktigt att planera längre än så) och vad målsättningen är på ett års sikt, blir det viktigaste jobbet att bryta ner de målen i små, små mål som hjälper mig att komma närmare de slutliga målen i det dagliga livet. Varje träningspass måste ha ett mål och det målet ska naturligtvis hjälpa mig att komma närmare de stora målen. Utan små delmål blir förstärkningsfrekvensen för låg och uppgiften överväldigande. Utan små delmål blir det också svårt att se ifall jag kommer närmare slutmålet eller inte – det tar för lång tid mellan utvärderingarna och jag riskerar att vara på väg åt fel håll länge innan jag upptäcker det.

De flesta av oss vill fler saker med livet än att vinna tävlingar med hunden. När du sätter mål för framtiden, bör du inte bara tänka igenom vad du vill med hundträningen, utan också vad du vill med livet i stort. Det kan handla om vad du vill lyckas med i arbetslivet, att du vill vara en bra förälder, att du vill vara i god fysisk form, att du vill lära dig mer om matlagning, att du vill resa jorden runt eller att du vill engagera dig politiskt och hjälpa till att göra världen bättre. Prioritera bland målen och ha med hela bilden när du lägger en plan för din hundträning. Om det finns många saker som är viktigare för dig än hundträning, så måste du prioritera de målen högre och därmed tillåta dig att sätta hundträningsmålen lite lägre. Om du bara fokuserar på hundträningen, riskerar du att bli besviken när du inser att livet kommer i vägen. Om du däremot bestämmer dig för att hundtränandet är ett av dina viktigaste mål, så kanske du måste göra förändringar i livet som tillåter dig att lyckas med det just du vill göra. Prioritera bland dina mål, så att du kan välja ut de viktigaste om du känner dig överväldigad under året.

Se till att dina mål är mätbara, precisa och att det finns någon slags tidsram för dem. En av mina elever i helgen hade haft ”bättre vardagsvanor” som målsättning för 2009. Hon visste säkert ungefär vad hon menade när hon skrev ner målet, men ett år senare var det inte lika lätt att sätta fingret på det. Ett sådant här mål måste konkretiseras om man ska kunna jobba mot det. En anledning till att man inte sätter mätbara mål kan vara rädslan för att misslyckas. Förhoppningsvis blir man ju ”bättre” under 12 månader, men det säger inte så mycket om vad man har gjort och det är svårt att utvärdera hur man kan förbättra sig. Att inte nå ett mål behöver inte vara negativt. De mål vi inte når ger oss möjlighet att utvärdera och hitta punkter där vi kan förbättra oss. Om vi alltid når alla mål vi sätter upp är det förmodligen som om hunden alltid lyckas i varje repetition när vi tränar – vi har satt kriterierna lite för lågt och kommer inte framåt så fort som vi hade kunnat.

De flesta sätter resultatmål – tävlingsresultat som ska uppnås. Problemet med det är att det finns faktorer som du inte kan påverka med i bilden. Tänk om du gör ditt livs agilitylopp på SM, men domaren dömer bort ett kontaktfält som hunden faktiskt träffade? Tänk om hunden blir skadad dagen innan den stora tävlingen? Många faktorer som väder, störningar och liknande kan vi styra över genom träning, men vi kan aldrig påverka domslut eller konkurrenter. Målen måste vara kopplade till vår prestation, inte till det vi inte kan styra över. Det är också mycket lättare att jobba mot mål som är kopplade till vad vi ska prestera, än till mål som baserar sig på en viss poängsumma eller en viss placering. Tänk på att inget mål som sätts inför nästa år är ett slutmål, de är mål som hjälper dig vidare mot mål många år framåt i tiden. Om du vinner SM för att många andra blir diskade i finalen, så är du förmodligen längre bort från ditt slutmål än om du kom tvåa med ett fantastiskt lopp bara några hundradelar från vinnaren.

Ska man hålla sina mål för sig själv eller låta världen se dem? Här tror jag att man får fundera över vad som fungerar bäst för en själv. Jag tror dock att det är viktigt att våga låta målen vara en stor del av livet. Om man bara funderar tyst över dem och håller dem inne i huvudet, så får de inte samma tyngd som om de är nedskrivna och delade med människor som är viktiga för en. Man behöver alltså inte publicera dem i bloggen, men de bör skrivas ner och diskuteras med människor som man har förtroende för. Se till att du ständigt påminns om dina mål, så minskar risken att du slösar bort tid på sådant som är oväsentligt (men kom ihåg att det inte är oväsentligt att slappna av och ha kul, det bör kanske till och med vara ett mål i sig). Gör ett kollage som illustrerar ditt slutmål och sätt upp det på väggen, lyssna på musik som påminner dig om målet, skriv ner dina veckomål på kylskåpsdörren etc. Om du har en träningskompis kan ni diskutera målen tillsammans och sedan hjälpa varandra att komma ihåg dem.

Det här var några tankar om målsättningar, för jag vet att det är många som sitter och funderar över mål inför nästa år. Nu ska jag njuta av att vara ledig när det fortfarande är ljust och ta med mig Squid ut i fårhagen 🙂

Tävlingsträna på egen hand

Just nu handlar mycket av lydnadsträningen om tävlingsträning här hemma. Efter Missys dåliga fokus under fria följet på senaste tävlingen har vi lagt många träningspass på att få den biten att fungera i tävlingsmässiga situationer. Unghundarna börjar bli riktigt duktiga på alla moment i lydnadsklass I och det är tävlingsträningen som ska till för att få dem klara för tävling, så det blir ju en del pass med dem också. När man tänker på tävlingsträning, så tänker man kanske att man måste ha ett helt gäng med kompisar som ställer upp och arrangerar en träningstävling. Då är det lätt att man tävlingstränar alldeles för sällan och kanske sätter hunden i situationer som den inte helt hanterar när det väl är dags för träningstävling. Man kan faktiskt göra mycket av tävlingsträningen på egen hand, om man bara funderar över vilka delar det är hunden måste kunna hantera på en tävling, och sedan tränar på dem. Självklart måste man ibland också träna ihop med andra för att få till de delarna som faktiskt handlar om att det finns folk på plan, men här kommer några tips för dig som tränar mycket på egen hand. Flera av tipsen har jag säkert skrivit om tidigare, men kanske blir du inspirerad i alla fall. Själv ska jag jobba igenom alla de här sakerna i min träning de kommande veckorna:

  • Träna på att värma upp på en plats och prestera på en annan. Definiera vad som är ”ringen” på din träningsplan och bestäm dig för att värma upp utanför den. Extra svårt blir det om din uppvärmningsplats har en tydlig gräns till tävlingsplanen. (Att du till exempel värmer upp på parkeringsplatsens grus och sedan går in på gräset, eller att du sätter upp ett plastband som markerar gränsen mellan utanför och innanför planen.) Börja varje träningspass med att värma upp som du hade gjort på tävling. Låtsas sedan att du blir kallad in på planen och ta med din hund tävlingsmässigt in på den nya platsen. Målsättningen är att hunden ska följa med dig med kontakt (själv vill jag gärna att hunden går fot in på planen), utan att tappa koncentrationen. Du kan belöna marschen in, halten när du ställer upp mitt på planen eller efter några meter fritt följ/linförighet.
  • Träna på att hunden ska kunna hålla fokus länge i utgångsställning utan att tappa fokus eller flytta sig. På tävling blir det ibland långa väntetider. Variera mellan att belöna i utgångsställning och att starta ett fritt följ innan du belönar.
  • Gör ”Ja, jag är klar” till en kontaktsignal. Låtsas att tävlingsledaren frågar om du är klar. Svara ”Ja, jag är klar” och belöna hunden direkt om han fortfarande håller fokus. Upprepa ofta, så får du en extra signal som hjälper hunden att hålla fokus på tävling.
  • Träna på att själv ta fokus bort ifrån hunden medan ni väntar på nästa moment. Starta en fantasidiskussion med tävlingsledaren, titta bort från hunden och prata som om någon tilltalade dig. Gå tillbaka till tävlingsfokus och belöna hunden för att den fortfarande sitter kvar med fokus.
  • Lägg ut störningar i form av spännande saker på marken innan du går ut på planen. Apportbockar, en påse med godis, en spännande låda, koner eller något annat som hunden kan tänkas vara nyfiken på. Det här blir en fortsättning på punkt ett. Målsättningen är att hunden ska kunna gå in på en ny plan där det står intressanta saker, med fullt fokus, utan att du behöver använda kopplet, säga ”nej” eller tjata på hunden för att han ska hålla sig hos dig.
  • Träna på förflyttningar mellan moment. Belöna inte alltid när momentet är slut, gå istället fot några meter mot en ny punkt och belöna för att hunden frivilligt följer med dig i fotposition.
  • Träna på alla svårigheter i upplägget som du kan tänka dig. Vad stör dig och hunden om det händer på tävling? Ett extra långt fritt följ innan du får kommendera ”ligg”? Att linförigheten börjar med höger om marsch? Att domaren insisterar på att din hund ska hoppa 10 cm högre än mankhöjden (jodå, det har hänt oss)? Att du måste göra helt om precis vid en kon? Att tävlingsledaren lägger ner apporten precis vid hindret när ni ska köra hopp? Att du måste vänta 10 sekunder innan du får kalla in hunden?
  • Sätt upp en videokamera och filma dig själv när du gör momenten tävlingsmässigt. Titta efter dubbelkommandon och annat som stör helhetsintrycket.
  • Utveckla rutiner inför momenten som hjälper hunden att veta vilket moment som kommer eller som hjälper hunden att komma i rätt sinnesstämning. Rutiner måste läras in och tränas för att bli till en hjälp på tävling.
  • Experimentera med vilken uppvärmning som fungerar bäst för din hund. Hur lång ska den vara (ta gärna tiden, så att du vet)? Vad ska ni göra under uppvärmningen? Behöver du anpassa din uppvärmning med tanke på hundens aktivitetsnivå, tid på dygnet eller vädret? Träna på att få startnummer 1 och gå direkt från platsliggning, till en kort uppvärmning och sedan ut på planen. Träna också på att få sent startnummer och vänta länge mellan platsliggning och uppvärmning och individuellt program.
  • Uthållighetsträna. Kör flera moment på rad utan belöning. Börja med enkla, korta sekvenser och gör dem längre. Notera vilka delar som inte riktigt fungerar och stärk upp dem innan du sätter in momentet i en kedja igen.
  • Planera ett program för linförighet eller fritt följ. Prata in det på band och spela upp det när du tränar, så får du tränat på att gå fot med kommendering.
  • Skapa en bra rutin för hur ni avslutar tävlingen. Jag tycker själv att det är viktigt att det går så kort tid som möjligt mellan ”arbetet” och belöningen. Därför tränar jag på att hunden ska gå fot ut från planen innan den stora belöningsfesten utbryter. Då slipper jag riskera att hunden gör en massa annat innan belöningen kommer (jag inbillar mig att hunden har svårare att koppla belöningen till det som hände inne på planen då) och risken att hunden rusar ut från planen och kanske krockar med någon annan på vägen till belöningen. Fundera också på om du ska ha en belöning utlagd utanför planen på förhand och träna i så fall hunden på att hantera det.

Det här var några tips på hur du kan förbereda dig för tävling på egen hand. Om du har gjort alla de här förberedelserna innan du tävlingstränar ihop med andra så får du ut mer av den värdefulla tiden när kompisarna tar sig tid att leka tävling ihop med dig. Har du fler tips på hur man kan tävlingsträna själv? Skriv en kommentar!

Min träningsglädje


I helgen är det tävlingar och jag kom precis på att både Missy och Shejpa har chans på championat, dubbel chans på något att fira med andra ord! Egentligen är det väl SM-poäng/-pinnar jag jagar i första hand, men championat är ju aldrig fel. Tyvärr har jag väl kanske tränat lite lite med de vuxna hundarna det senaste, det har blivit mest tid på Squid (framför allt i fårhagen, där hon gör stora framsteg hela tiden).

Igår hade jag ett föredrag på Karlskoga BK om tävlingslydnad. Då fick jag frågan om hur man får till bra helt-om-svängar i fria följet. Missy har alltid haft jättedåliga högersvängar, speciellt helt om. Squid däremot har jättefina. Det är ingen slump, man gör inte gärna om samma misstag två gånger. Så mitt svar blev att det nog handlar mest om att träna dem och lägga energi på det. Med Squid har jag tränat mycket mer helt om än vad jag gjorde med Missy, när jag fick Missy prioriterade jag bakdelskontroll och vänstersvängar (eftersom det var Twiggys svaga sida…). Idag när jag skulle träna lydnad så dök den där frågan upp i mitt huvud igen och jag insåg att Missys helt-om-svängar (som var hemska när vi tävlingstränade igår) kanske bara skulle tränas. En så enkel tanke, men det är ofta de enkla tankarna som är riktigt häftiga när de dyker upp, tycker jag. 

Sagt och gjort. Istället för att panikträna inför tävlingen, tränade vi helt om halva passet. En sådan där detalj som lätt glöms bort, eftersom det knappast går att nolla på dåliga svängar i fria följet. Svängarna blev mycket bättre och helt plötsligt kom lusten att träna lydnad med Missy tillbaka! Resten av passet jobbade vi mycket med stadga i stå, sitt och ligg och till och med det blev roligt när jag verkligen började träna, istället för att bara fixa lite. Träningen det senaste har väldigt mycket gått ut på att minimera risken för stora missar på tävling. Det har varit en fungerande strategi, eftersom hon har haft en fin jämnhet under de senaste tävlingarna (om vi bortser ifrån missöden i spöregn). Problemet är bara att det är tråkigt. Och jag råkar vara en väldigt glädjesökande hundtränare. 

Många av de val jag gör som hundtränare, bygger på att träning ska vara roligt. Det innebär att jag ofta väljer bort säkra och välbeprövade metoder, helt enkelt eftersom de är tråkiga. Det innebär också att jag väljer träningsglädje framför tävlingsresultat.(Men som jag ska komma till senare, så tror jag egentligen inte att det är en motsättning). Jag tycker inte att träning (eller hundägande för den delen) är rolig om det innebär att jag måste bråka med min hund. Det är en av de största anledningarna till att jag väljer belöningsträning. Visst hade jag kunnat tvinga hunden till saker, men vad får jag ut av det? Hur kan jag känna mig stolt och nöjd om jag vet att jag har tvingat min kompis att utföra saker? Jag tycker också att det är väldigt tråkigt att locka och hjälpa hundar i träningen. Därför väljer jag till exempel bort påverkning i söket, trots att det säkert ger lika bra resultat. Varför skulle jag ägna en hel dag i sökskogen för att ha tråkigt när jag tränar? Av samma anledning skulle jag aldrig välja godbitspår som inlärningsmetod i spåret. Nu tycker jag visserligen att spår är så tråkigt att jag inte ens tränar det, men om man ändå ska träna spår, hur kul är det att gå bakom och se hunden äta godbitar?

När det gäller det där med lockande, så tror jag att jag har blivit spelberoende. Jag är en gambler! Finns det inget element av osäkerhet i träningen så är det tråkigt. Om hunden bara har ett val så blir träningen inte spännande längre. Att välja bort hjälperna gör också att man får göra andra roliga saker – planera, fundera, väga riskerna, ta snabba beslut, utvärdera ofta, utnyttja sin fantasi, hitta nya vägar, prova något som ingen annan gjort förrut. Jag älskar utmaningar. Både att ge hunden utmaningar och att få utmaningar själv. Då blir hundträning roligt!

Det här är mitt val, det finns säkert folk som får kickar av att ”dominera” hundar, av att veta att risken att hunden gör fel är minimal i varje steg av träningen eller av att titta på en hund som äter godbitar i änden av linan i ett halvår. Huvudsaken i hundträning för mig är att både jag och hunden har kul, annars lägger jag ner snabbt som attan, funderar en stund och hittar en ny lösning. Inte konstigt att jag mest tränar med Squid, där finns inga tävlingar som måste funka om en vecka, bara ren träningsglädje. Om jag ska fortsätta tävla lydnad med Missy, måste jag hitta tillbaka till hundträningsglädjen istället för att bara göra säkra men tråkiga saker. Det tror jag också kan lyfta oss till nya höjder, till exempel genom riktigt bra helt-om-svängar 🙂
 


Träningstips #8 – Ett kommando – en rörelse

Dagens träningstips handlar om hur man kan tänka när man väljer vilka kommandon man ska ha och vad de ska innebära för hunden. Själv försöker jag hålla mig till två grundregler:

– Alla kommandon betyder gör någonting. Det innebär att jag inte har kommandon som ”stanna kvar” eller ”håll fast”. Det innebär också att jag vill att hunden ska göra om rörelsen även om den redan är i rätt position (dvs. om hunden sitter, så ska den ställa sig upp och sätta sig igen om jag säger ”sitt”).

– Ett specifikt kommando kan bara betyda en rörelse. Det innebär att det är rörelsen som är det viktiga, inte vilken position hunden hamnar i till slut. Det blir till exempel tre olika kommandon för sitt. Här kommer några exempel:
”Ligg” (släng dig rakt ner i marken), ”Dekk” (håll alla tassarna stilla och fäll kroppen bakåt ned i ligg), ”Sitt” (dra in rumpan under dig och låt den nudda marken så fort som möjligt), ”Bak” (håll baktassarna helt stilla och flytta framtassarna bakåt in i en sitt), ”Upp” (tryck ifrån med framtassarna och lyft dig upp i sittande ställning från ligg), ”Stå” (lyft båda framtassarna från marken och låt dem landa parallellt och samtidigt), ”Stanna” (vänd 180 grader och stanna), ”Res” (fäll dig framåt, från ligg till stå, med alla tassar stilla).

Låter det krångligt? Kanske, men jag ser många fördelar. Tänk så mycket tydligare det blir för hunden. När samma kommando alltid betyder samma rörelse kan hunden reagera blixtsnabbt och nästan reflexmässigt. Träningen blir tydligare för hunden, eftersom vi inte ändra kriterierna för ett beteende beroende på situation (Missy höll på att bli tokig när jag insisterade på att man inte fick flytta tassarna när jag sa ”ligg” just i fjärrdirigeringen. När jag bytte kommando lärde hon sig direkt). Dessutom blir kriteriet mycket tydligare för tränaren. När vi vet exakt vilken rörelse vi menar med ett kommando, är det mycket lättare att direkt avgöra om beteendet är värt en belöning.

(Ett undantag till den första regeln blir det naturligtvis om man jobbar med konceptsignaler som ”höger”/”vänster”, ”stor”/”liten” och liknande, då för man in en annan typ av signaler, men så avancerad är i alla fall inte jag ännu, här pratar jag om ”action cues”)

Att tävla i värmen

I helgen ska Shejpa och jag tävla agility på Oslo Hundeshow. Det blir många lopp under helgen, eftersom det är både vanliga klasser och öppenklasser. På fredag är det två öppenklasser, lördagen är det hoppklass, agilityklass och två öppenklasser. Söndag är det hoppklass, agilityklass och eventuell öppenklass-final. Dessutom är det lagklass lördag och söndag. Jag vet inte om vi är tänkta i laget, så vi får väl se. Det känns som att det blir lite mycket med lag också, men vi måste kanske. Enligt prognosen ska det bli 25 grader på lördag. Och 28 grader på söndag. Med sol naturligtvis. Det blir spännande. Shejpa är ju inte världens mest lättmotiverade agilityhund i utgångspunkten och med många lopp i stekande sol kan det bli svårt att få henne att hålla ihop. Egentligen ser jag positivt på saken. Med tanke på viktigare tävlingar i sommar (European Open till exempel) så har jag hoppats på att det skulle bli riktigt varmt i maj och juni. Det verkar som att vi får en bra chans att träna på det redan i helgen. När det gäller värmekänsliga hundar så är min erfarenhet i alla fall att det bästa sättet att lösa det på är att träna mycket i värmen. Jag glömmer aldrig den veckan jag var på lydnadsläger med Twiggy i stekande sol. Hon blev faktiskt solbränd på tungan! Innan dess hade hon kunnat bli påverkad om det var väldigt varmt under en tävlingsdag. Efter den veckan märkte jag aldrig något sådant. Det verkar också som att unga hundar blir mer påverkade av värmen generellt. Jag försöker i alla fall att utsätta hundarna för träning i värmen, naturligtvis under korta och fartfyllda pass där de har den attityd jag vill ha.På tävling får man naturligtvis göra så gott man kan för att hålla hunden fräsch inför loppen. Utmaningen, tycker jag, ligger i att få musklerna uppvärmda utan att hunden tappar stinget. Min plan för helgen ser ut så här:

  • Stor stålbur istället för tygbur. Tungt, men förmodligen värt det. Det blir mycket luftigare.
  • Silver Shade Mesh-duk över buren. Svalare än i skuggan. 
  • Helst skulle jag haft något kallt att lägga i botten på buren också, men det har jag inte. Dessutom är jag lite orolig för att det hade blivit för kallt.
  • K9-cooler på Shejpa under uppvärmning och fram till start.
  • Sprayflaska med vatten för att hålla täcke och hund kalla innan start

Så får vi utvärdera den planen efter helgen och se om vi kan ändra på något. Tips och idéer om det här med värme mottages tacksamt!

Tävlingsträning

Bra förberedelser inför tävling är enormt viktigt för långsiktiga resultat på tävlingsbanan. Idag känns det som en självklarhet, men det har inte alltid varit det. Med Twiggy, den första hunden jag tävlade upp i elitklass, missade jag totalt allt som hade med tävlingsträning att göra. Det märktes inte i början, men efter ett antal tävlingar började problemen dyka upp. Fria följet gick till exempel från ett snitt på 9 under våra första tävlingar, till att jag var nöjd om vi fick en sjua. Det kändes som att hon gick hälften så bra på tävling som på träning och det är ingen rolig känsla. När jag väl insåg vad som hade hänt var det väldigt svårt att vända trenden. Vad var det som hade hänt då? Jo, på grund av bristande tävlingsträning hade min hund ganska snart listat ut skillnaden mellan tävling och träning. På tävling fick man svårare uppgifter och framför allt, mindre belöning. Varför jobba hårt på tävling då? Det var flera saker i Twiggys träning som gjorde att skillnaden mellan tävling och träning blev stor, bland annat:

  • Hon fick belöning för det mesta, i alla fall en gång per moment. Ingen uthållighetsträning med andra ord.
  • Vi tränade aldrig övergångar mellan moment eller inmarscher på plan.
  • Jag utmanade sällan eller aldrig Twiggys förståelse för momenten på träning
  • Vi tränade sällan i en tävlingsmässig setting och om vi gjorde det så var det svårare än annan träning.

 Med senare hundar har tävlingsträning blivit en stor del av lydnadsträningen. Det är egentligen flera bitar som kan tränas separat och man kan börja tidigt med det, långt innan valpen kan några färdiga moment. Om man inte lägger tid på tävlingsträningen så riskerar man ett stort bakslag efter ett antal tävlingar. Det märks förmodligen inte under de första tävlingarna, men kanske lagom till att ni börjar tävla elitklass. Här kommer några tävlingsträningstips:

  •  Träna uthållighet. Den största skillnaden mellan tävling och träning är nog för de flesta hundar att vi inte belönar alls lika ofta på tävling som vi gör på träning. Se till att du ibland tränar längre sekvenser på träning. Min målsättning är att hunden ska ha gått minst ett och ett halvt program på träning innan vi tävlar. Uthållighet kan man träna redan med små valpar i liten skala genom att be valpen om flera enkla beteenden innan belöningen kommer. I början är det kanske en utgångsställning och så ett läggande. Senare lägger du på fler och fler bitar. Det här är kanske den viktigaste punkten. Om hunden är van vid att jobba länge utan belöning, kommer inte tävlingssituationen att bli avvikande för hunden på samma sätt. 
  • Träna i tävlingssituationen. Arrangera tävlingsträning som är så lik en riktig tävling som möjligt. Gärna på en ny plats, med nya människor och nya hundar. Sätt upp en ring, låt någon kommendera och ha gärna domare och skrivare med i bilden också. Det här är det optimala, men jag tycker att man får bra effekt även om man till exempel gör det hemma, eller med kända människor. Ett vanligt misstag är att man gör tävlingsträningen tråkig för hunden. När det tävlingstränas ska man helt plötsligt testa vad hunden klarar, man belönar mer sällan än under vanlig träning och lägger på för många svårigheter på en gång. Helt plötsligt blir tävlingsträningen lika dålig för utvecklingen som om du hade tävlat med en otränad hund. Hunden riskerar att bli ring-wise redan innan du har tävlat med den. Se alltså till att tävlingsträningen ger hunden trevliga minnen av tävlingssituationen. Gör lätta uppgifter som du vet att hunden klarar av. Belöna extra bra. Det viktigaste här är att hunden lär sig att tävling är extra trevligt. De riktigt svåra uppgifterna kan hunden få göra i en mer träningslik setting.
  • Träna på inmarscher och transporter. Det är lätt att man bara tränar på moment inför en lydnadstävling, men då är hunden inte helt förberedd inför tävlingssituationen. På tävling ingår också att ni ska komma in på planen och förflytta er mellan momenten. I elitklass ställs dessutom krav om att hunden ska hålla sig vid förarens sida vid alla transporter på planen. Inmarschen är viktig av flera anledningar. Själv blir jag i alla fall väldigt nervös om jag inte känner att hunden är med mig när vi går in på planen. Inmarschen är också viktig för domarens första intryck av ekipaget. Träna på både inmarscher på plan och på transporter mellan moment. Lägg inte bara belöningar i slutet av moment, gör ofta en liten transport innan belöningen kommer.
  • Störningsträna. Träna på alla de störningar som kan uppstå på tävling. Klantiga tävlingsledare, apporter precis bredvid hoppet, koner mitt i fria följet, högtalare, folk som kommenderar sina hundar argt och högljutt, mat på marken, löptikdoft, tävlingsledare med konstig röst, domare som följer efter under fria följet etc.
  • Överträna. Få lyckas prestera lika bra på tävling som på träning. Därför kan det vara en bra idé att överträna momenten. Se till att hunden klarar av lite svårare uppgifter än vad regelverket kräver. Skicka till rutan på 40 meters avstånd, gör en fjärr 25 meter bort, kasta apporten så snett som du klarar över hindret, lägg på extrema störningar i fria följet. Överträningen gör att du kan prestera lite sämre än på träning, men fortfarande klara uppgiften med god marginal. Överträningen gör också att hunden upplever att tävling faktiskt är ganska enkelt och roligt. 

Lycka till!