Det här blogginlägget handlar om någonting som jag har funderat på ganska länge, men jag har hittils inte hittat rätt ord för att skriva ner det. Jag tyckte att det blev lite tydligare när jag tittade på den här filmen av Susan Garrett (den är ganska lång, men du behöver bara se från 1:45 – till ca. 5:00 för att se vad jag pratar om).

Många hundtränare är duktiga på att träna nya beteenden, de har genomtänka planer och bra timing. De förstår de vetenskapliga principerna kring inlärning och kan applicera dem praktiskt. Trots det blir resultatet ofta inte jättebra ändå. Hunden kanske kan alla moment, men orkar inte vara engagerad under ett helt tävlingsprogram. Den kanske har jättebra förståelse för agilitygrunderna, men springer inte så fort den kan. Den kanske älskar agility, men blir alldeles för het och galen på banan. Ett annat exempel är hunden som kan många nyttiga beteenden, men som blir alldeles blockerad av saker i vardagen och så är kunskaperna som bortblåsta.

Hundträning är så mycket mer än att bara lära hunden olika färdigheter. Jag skulle vilja påstå att hundträning handlar enormt mycket om känslor. När vi tränar hunden måste vi hitta rätt känsla och associera den med den uppgift eller situation vi presenterar för hunden. Om vi inte har hittat rätt känsla från början, så spelar det inte så stor roll hur mycket vi tränar – resultatet blir ändå inte som vi har tänkt oss. I grunden kan man säga att det finns känslor som ”bra” och ”dåligt”, där ”bra” är associerat med belöning och ”dåligt” är associerat med straff (till exempel utebliven belöning). Det är på något sätt grunden för hur vi tänker oss att inlärning fungerar. En ”bra” känsla (när man får belöning) leder till att ett beteende upprepas oftare och blir starkare.

Problemet är att många stannar där och inte inser att det finns många fler nyanser än så. Det är inte säkert att samma ”bra”-känsla är optimal på agilityplan som när man ska göra en fjärrdirigering i lydnaden. Det är inte säkert att godbiten som hunden tycker är god är den belöning som skapar den optimala känslan i alla lägen. Det är inte heller säkert att alla träningsmetoder lyckas föra över känslan från belöningen till uppgiften på ett optimalt sätt.

Ännu svårare blir det när det handlar om känslor på ”dåligt”-skalan. Här ingår till exempel de känslor som väcks vid utebliven belöning, när vi tar bort en belöning eller när vi tar bort möjligheten att tjäna en belöning (till exempel när vi bryter hunden i ett moment och gör om). Att hitta rätt känsla här kan vara jättesvårt. Vi vill ju sällan att hunden ska tappa självförtroende, bli passiv eller långsam. Snarare vill vi att de här felritualerna ska skapa en känsla av jävlar anamma, en lust att försöka igen och en skärpning av koncentrationen. Får vi alltid det? Vi kanske behöver olika felritualer som skapar olika känslor, beroende på om vi vill att hunden ska springa snabbare på nästa inkallning, eller om vi vill att hunden ska vara tyst och koncentrerad i fria följet.

Sammanfattningsvis så skulle jag vilja påstå att hundträning till stor del handlar om känslor. Utan rätt känsla blir resultatet inte bra. Det handlar om att hitta rätt känsla i alla delar av träningen och att föra över den känslan till de beteenden och situationer vi sätter hunden i. De konsekvenser vi ger beteenden inte är mycket mer än den känsla de väcker. Belöningar är inte en sak, utan en ritual som väcker olika typer av känslor. Fundera alltid över känslan först och beteendet sedan.

Den glada nyheten är att den här insikten ger oss mycket större möjligheter att nå fantastiska resultat även med hundar som inte är lättmotiverade av naturen, hundar som har svårt att hantera ”fel”-känskor och hundar som blir för mycket.

Om du är intresserad av att höra mig utveckla de här tankarna så kommer jag att hålla en kurs om belöningsutveckling i Karlstad på söndag. Det finns åhörarplatser kvar och det kostar bara 200:- att komma och titta på. Läs mer här.

Det finns mycket mer att skriva om på det här ämnet. Kommentera gärna och kom med egna funderingar, så blir det lättare för mig att spinna vidare på samma tema i bloggen.

Forskning visar att klickerträning inte är mer effektivt än traditionell träning. Eller?

http://www.pawsoflife.org/pdf/Learning/smith.pdf (Applied Animal Behaviour Science Volume 110, Issues 3-4, April 2008, Pages 318-329)

Så länge forskningen är på den här nivån så är det svårt att prioritera forskningsresultat framför egna erfarenheter. Är det någon som har förslag på annan forskning som är relevant för hundtränare?

Nu tänkte jag att ni skulle få diskutera igen! Ibland används vetenskap som ett slagträ i metod-debatter, eller som ett försäljningsargument. På engelska kallas det gärna Science–Based Dog Training, på svenska dyker det här med forskning och vetenskap upp i debatten ganska ofta. Ofta framställs det också som att klickerträning har mer vetenskaplig grund än andra sätt att träna hund. Att använda vetenskapliga begrepp är långt ifrån någon garanti om vetenskaplighet, snarare tvärt om. Titta på reklam för skönhetsprodukter eller kosttillskott till exempel. Massor av vetenskapliga termer och fina ord, men långt ifrån vetenskapligt bevisad effekt. Det är svårt att få grepp om den forskning som är gjord på hund, och då framför allt hundträning.

Vad tycker du? Finns det hundträning som är mer eller mindre förankrad i vetenskap? Finns det några sanningar inom hundträning som vi ändå kan konstatera som vetenskapligt förankrade? Finns det några bra resurser för den som vill veta mer om vad som faktiskt är forskat på inom området? Andra tankar?

Tidigare i veckan la jag ut en film om signalkontroll med Epic. Tina kommenterade och undrade om jag använder en belöningsmarkör och i så fall vilken. Svaret är att jag inte använder någon direkt belöningssignal och jag tänkte därför berätta hur jag tänker kring markörer .

En markör är någonting som berättar för hunden att en belöning är på väg. Den mest uppenbara markören är kanske klickern. Klicket gör att hunden får väldigt precis information om vilket beteende som leder till belöning. Man kan också använda ett ord, till exempel ”bra” eller ”rätt”, för att markera rätt beteende och sedan ge hunden en belöning.

Själv har jag provat mig fram genom åren med både mer och mindre användande av markörer och kommit fram till ett sätt som passar mig. Jag tycker att klickern är ett fantastiskt verktyg, men jag tycker inte alltid att det är mest effektivt att klicka innan belöningen. Jag använder framför allt klickern i två situationer:

• När jag shejpar fram nya beteenden och behöver stor precision. Om jag inte kan få belöningen till hunden i samma stund som den gör rätt, använder jag klickern för att markera beteendet och belönar sedan så fort som möjligt. Här kommer klickern verkligen till sin rätt. Jag har provat att använda en verbal markör, till exempel ”bra”, men tycker inte att jag då får lika bra resultat när det handlar om väldigt precisa beteenden. När jag använder klicker i shapingen har jag inga krav på att hunden ska fortsätta med det han håller på med efter klicket. Däremot försöker jag vara så väl förberedd och ha så goda tränarfärdigheter att hunden får belöningen på rätt plats så snabbt som möjligt. Belöningsplacering är viktigt!
• När hunden får bryta det den håller på med och slänga sig över belöningen. Här blir klickern verkligen en signal som ”avslutar” beteendet. Jag kan till exempel använda det under en apportering. När hunden kommer med bra fart mot mig med apporten i munnen, klickar jag och hunden får då släppa apporten och rusa till mig och gripa leksaken som jag håller i vänsterhanden. Jag gör samma sak i inkallningen innan jag presenterar belöning vid sidan. Jag kan också använda klicket för att låta hunden bryta stadgebeteenden. Ibland vill jag överraska hunden under ett kvarsittande. Då klickar jag och kastar belöning till hunden. Jag tycker också att det fungerar bra att använda på kontaktfälten när beteendet är väl inlärt. Då kan jag klicka på avstånd och kasta belöningen till hunden, istället för att alltid behöva gå tillbaka och belöna i position. Fördelen är att hunden har lika stor förväntan på belöning när jag är långt borta som när jag är nära.

Andra bra anledningar att markera med klicker kan vara att man själv blir på gott humör av det, att hunden blir på gott humör av det, eller för att bryta igenom i miljöer där hunden är störd av annat (till exempel när man skvallertränar).

Däremot använder jag som regel inte klicker:

• När jag tränar stadgebeteenden (med undantag för ovannämnda situation). När jag tränar på stadgebeteenden, till exempel stå, sitt och ligg, vill jag som regel att hunden håller positionen tills jag säger ”fri”. Alltså finns det inte någonting direkt att markera, hunden gör ju rätt hela vägen fram tills jag ger frisignalen och jag kan lugnt ta fram en godbit och ge till hunden. I början använder jag ofta omvänt lockande (det vill säga att jag försöker locka hunden ur positionen med en öppen hand med godbitar) för att göra det tydligt för hunden. En öppen hand betyder rätt och en stängd hand betyder att något gick lite fel. Jag försöker dock att fasa ut det omvända lockandet så fort som möjligt.

  Jag föredrar som regel att belöna hunden i position, speciellt i början av inlärningen. Jag är också noga med att hunden är helt stilla med tassarna även när belöningen kommer riktigt nära. Många slarvar med den sista biten och får hundar som blir oroliga när föraren kommer nära. Om jag vill belöna med kastad belöning från avstånd kan jag välja att göra som beskrivet ovan, med klick först och sedan en kastad belöning. Ibland kastar jag belöningen först och löser ut hunden med ”varsågod” eller ”ta den!” om hunden sitter stilla tills den har landat.

  Min erfarenhet är att omvänt lockande och belöning i position snabbare ger rätt beteende och attityd än klick och belöning där hunden får röra sig ur positionen (även om det bara innebär att hunden rör tassarna samtidigt som han tar godbiten). Självklart kan man lära hunden att hålla positionen efter klicket om man vill det, men jag ser inte riktigt poängen med det. Man kommer att hamna i situationer där man slits mellan att man vill belöna eftersom man har klickat och att man inte vill belöna eftersom hunden bröt positionen. Ofta blir lösningen ett dåligt mellanting. Jag tycker inte att klicket tillför någon information i det läget, att jag börjar röra en godbit mot hundens mun är markör nog.

• När hunden utför beteenden och moment som han kan väl. Här vet hunden mycket väl vad han blir belönad för och klicket tillför inte någon information när det kommer efter ett avslutat moment.
• När klicket gör att hunden tittar åt fel håll. Tänk dig att du tränar framförgående. Hunden har jättebra fokus framåt och går stadigt. Du klickar, hunden vänder sig mot dig och du kastar godbiten. Visserligen klickade du för rätt beteende, men min erfarenhet är ändå att hunden kommer att bli mer benägen att skicka blickar bakåt, och du får vara väldigt noga med vad du klickar för att inte råka klicka för fel beteende. I det här fallet kan man istället bara kasta en godbit mellan öronen på hunden. Godbiten dyker då upp med perfekt timing och hunden blir väldigt sugen på att hålla blicken framåt för att inte missa nya flygande godbitar.

  När jag jobbar med nosduttar gör jag på liknande sätt. Jag använder medvetet inte klicker, utan ser till att godbiten dyker upp i handen eller på marken medan hunden håller fullt fokus på punkten han ska trycka nosen på. Jag är väldigt noga med att det aldrig lönar sig att titta efter godbiten.

  När hunden har börjat få kläm på de här uppgifterna kan man ofta börja föra in klickern för att få extra bra timing. Om jag klickar när mina hundar gör ett framförgående eller springer mot rutan så blir de bara mer fokuserade på en punkt rakt framåt, inte på mig. När de gör nosduttar har de så bra rytm och fokus att jag kan använda klicket för att bryta beteendet och kasta dit en belöning. Står jag nära fortsätter de att fokusera på punkten, eftersom det är där alla belöningar har kommit.

  Den här typen av beteenden kräver ganska mycket av tränaren och det kan naturligtvis gå fel även om man inte klickar. Kastar man belöningen för långsamt eller med dålig timing finns det en risk att hunden ändå lyckas se kastet och då hade det naturligtvis varit bättre att i alla fall klicka när hunden gör rätt först. Jag upplever ändå att fler lyckas om man tar bort klicket i början och bara fokuserar på bra belöningsplacering, speciellt om hunden har en väldigt stark reaktion på klicket som gör att han alltid vänder sig om mot belöningen när han hör det.

Observera att det här bara är ett resultat av vad jag själv har provat mig fram till och trivs med. Det finns inget rätt eller fel. Det som är viktigt är att man hela tiden analyserar träningen och gör medvetna val som gör träningen mer effektiv. Kom också ihåg att klicket blir vad du gör det till – du ger klicket innebörd, ljudet i sig betyder ingenting för hunden.

Jag har inte skrivit så mycket om andra markörer – till exempel ”bra”. Själv använder jag ”bra” ganska osystematiskt. Som ni kanske hörde på videon slinker det ibland ur mig när hunden är extra duktig. Ibland använder jag det som en lite mindre exakt belöningsmarkör, till exempel när jag vill markera att  hunden var duktig som tittade lugnt på en annan hund eller gick fint vid sidan på promenaden. Då följs ordet av en belöning från mig.

Om det inte redan har framgått, så har jag verkligen svårt för snö och kyla. Det är så lätt att tappa träningsmotivationen. Tur att jag kunde gå tillbaka till mitt inlägg från februari och hitta lite vinterträningsinspiration. Egentligen är det ju väldigt enkelt, det finns massor med saker man kan göra inomhus, på en plogad vinterväg eller under välplanerade träningspass i ridhuset. Det viktigaste är nog att ha bra struktur och planering, så att man inte tappar lusten när det blir kallt och mörkt. Mina träningsdagböcker har fungerat väldigt bra och jag gillar att ha en veckoplanering att följa. Jag skrev ju ett inlägg i september, när jag skaffade mina nya träningsdagböcker. Det hittar du här.

Jag är väldigt nöjd med det nya upplägget. Att dela upp boken i flera flikar var en väldigt bra idé. Det blir mer uppenbart om man missar någon del och det blir mycket lättare att se den röda tråden i träningen. Veckoplaneringen fungerar också bra. Jag skriver inte ner alla saker jag tränar på under veckan, utan det viktigaste som jag behöver hinna med. Det gör att jag (för det mesta) inte missar viktiga, men tråkiga delar.

Det jag skulle behöva just nu, för att hålla igång trots vintern, är att planera för varje dag. Jag borde gå upp varje morgon och fundera på vad jag kan göra just idag. Vissa dagar har jag mycket tid, men det blir ändå inte så mycket tränat. De dagarna borde jag börja med en plan. Andra dagar har jag verkligen fullt upp och det är svårt att få tid och ork till träning. De dagarna skulle jag också behöva en plan för att få in lite träning under lediga minuter. Nya projektet är alltså att börja varje dag med en plan för dagens träning.

Får vi planen plogad blir det nog en del vallning också. Man kan alltid träna på flanker…

I vinter har jag några olika projekt som jag ska jobba på. Med Shejpa ska jag jobba på mycket fysisk träning för att stärka rygg och öka flexibiliteten. Jag ska också jobba mer på hoppteknik med henne och försöka få till träning på hela banor lite oftare. Banträning är verkligen någonting som brister i min träning, jag tränar nästan alltid själv och det är svårt att få upp en hel bana när jag är själv, speciellt när man tränar i ridhus och alla hinder ska ut och in.

Med Squid ska jag också jobba med fysisk träning och göra henne starkare. Jag ska också jobba på hennes kontaktfält som inte känns helt färdiga. Det blir en utmaning under vintertid, men vi får hitta lösningar. I övrigt är det framför allt handling vi behöver jobba med. Squid är jätterolig att träna med nu. Hon ger allt i träningen och orkar mycket mer än förr. Därför är jag väldigt sugen på att sätta igång med mer lydnadsträning igen. Hon kan ju en massa, så det är bara att ge sig ut och träna. Lydnad kan man alltid köra på en plogad väg eller liknande.

Jag fick nya Canis i brevlådan här om dagen och läste en intressant artikel av Morten om hur klickerhundar lär sig att hantera fel i träningen. Åsa har också skrivit en bra blogg om samma ämne. Jag tänkte skriva ner lite lösa tankar som jag har om ämnet, som jag tycker är ganska komplext att förklara i text. Framför allt tänkte jag diskutera kring vad man gör när hunden gör fel. Jag håller med om det mesta som står i artikeln, men tänkte presentera mina tankar.

I artikeln presenteras tre olika sätt att hantera när hunden gör fel. Man kan hålla tillbaka klicket, stå helt lugnt och vänta tills hunden självständigt erbjuder beteendet igen innan man klickar och belönar. Man kan hålla tillbaka klicket och dessutom köra en time out (en period där hunden inte längre har möjlighet att uppnå belöning) innan hunden åter får försöka utföra hela beteendet. Den får endast belöning om den gör allt perfekt vid första försöket. Den tredje varianten är att hålla tillbaka klicket, och därefter hjälpa hunden att göra rätt genom att visa hunden, flytta på sig eller göra det lite lättare för hunden på andra sätt.

Jag tycker att alla tre varianterna har sin plats i träningen, alternativ tre mindre ofta än de andra (eftersom hjälp som regel är förstärkande och dessutom skapar en passiv hund). Alternativ ett blir ofta naturligt i starten av träningen, när man shejpar fram nya beteenden. Hunden lär sig att en utebliven belöning inte är någon stor sak och att det bara är att försöka igen och igen tills belöningen kommer. Under tiden bygger du massor med värde för rätt beteende. Det här är ett riktigt bra val, så länge man hela tiden ser att träningen går framåt och hunden blir duktigare. I all träning är utvärdering väldigt viktig, om du inte får framgång måste någonting ändras. Det är långt ifrån säkert att det är felrutinen som behöver förändras om det inte går som du har tänkt, ofta handlar det om andra saker.

Den andra varianten av felhantering bygger på att hunden får en liten time out när det blir fel. En time out är en tidsperiod där hunden inte har chans till belöning. Ordet time out har fått en ganska negativ klang (man tänker sig kanske att hunden får sitta i skamvrån) men det är inte några utvisningar jag pratar om här. För att en time out ska ha en bra effekt måste det finnas en stark förstärkningshistoria – hunden ska både kunna och vilja utföra beteendet. För att nå dit måste man nästan ha en period av alternativ ett, där hunden spontant utför beteendet igen efter en misslyckad repetition. Det är också viktigt att man lyckas skapa den känsla man vill ha hos hunden i time outen. I de flesta fall vill man väcka en känsla av jävlar anamma – ”det där ska du minsann inte lura mig till igen!”, men absolut inte en känsla av uppgivenhet eller besvikelse.

En sak som har blivit mer och mer tydlig för mig är att hundträning handlar om att skapa rätt känsla. Alla konsekvenser (belöning och straff) är kopplade till en känsla, men de känslorna har nyanser. Att hitta rätt känsla i både belöning och eventuella straff är till stor del nyckeln till framgångsrik hundträning. En belöning är aldrig någonting mer än känslan den skapar. På samma sätt gäller det att hitta rätt känsla i en time out. Om time outen skapar en känsla av uppgivenhet eller besvikelse så har man inte hittat rätt. För en del hundar kommer rätt känsla automatiskt, med andra hundar måste man jobba fram den känslan. Precis som när det gäller belöningar. En del hundar har automatiskt lyckliga och glada känslor när du kastar en leksak, med andra hundar måste du jobba hårt för att odla den känslan. Och en sak är säker – om man inte har rätt känsla i belöningen, lär man inte hitta rätt känsla i time outen.

Att ha en hund som kan hantera time outer på ett bra sätt är en stor tillgång i träningen. Därför tycker jag att det är värt att jobba för att hitta rätt känsla när man felar hunden. Squid är en hund som har lärt mig mycket om det. Hon blev lätt passiv och uppgiven om hon fick någon typ av time out (men hade inga problem med att försöka igen om hon bara inte fick belöning). Till viss del hängde det ihop med känslan för belöningarna, men också med ett generellt personlighetsdrag.

För att kunna använda en time out effektivt behövs:

• Rätt känsla i belöningen
• En hund som både kan och vill upprepa beteendet (en hög lyckandeprocent)
• En hund som spontant upprepar beteendet (gärna med högre intensitet) om belöningen uteblir
• Rätt känsla i time outen

Exempel på time outer jag använder

• Om hunden blir lös i greppet om apporten stjäl jag apporten från hunden och låter hunden tigga för att få tillbaka den. Det här börjar jag med relativt tidigt i träningen, men den goda grundträningen gör att jag sällan behöver göra det många gånger. Hunden känner också igen ritualen från lek, där jag kan stjäla leksaken från hunden och ha den för mig själv tills hunden tigger för att få den tillbaka igen.
• I störningsträning med en erfaren hund. Det gäller framför allt olika typer av stadgepositioner – fotgående, sitt/ligg/stå, nosduttar etc. I början får hunden gärna titta på störningen och får belöning när han engagerar sig i beteendet igen. Med valpar och unga hundar går jag bara ifrån dem om de tappar fokus under fotgående, och belönar så fort de tar kontakt igen. När de blir mer erfarna kan jag ta dem ur positionen om de gör fel och låta dem göra om hela beteendet på nytt med samma störning.
• Utgångsställning. Under en kort period kan hunden få rätta in sig själv om han hamnar fel i utgångsställning eller halt. Jag försöker framför allt att gå igenom den fasen medan hunden fortfarande jobbar stående vid sidan. Det ger ofta hunden en bra känsla av vilken punkt som är rätt. Lite senare i träningen, när jag lägger på sitt vid sidan, låter jag för det mesta hunden göra om hela beteendet för att få belöningen. Det finns två anledningar till det. Det ena är att hunden lätt gör en vana av att sätta sig snett och sedan rätt sig in. Det andra är att jag vill att hunden ska känna sig säker på att det är rätt om jag står helt stilla och inte bekräftar hunden när han sitter vid sidan, annars riskerar man att hunden börjar prova lite olika varianter om det tar för lång tid innan belöningen. Det här är mina erfarenheter, som alltid måste man utvärdera träningen. Om hunden stadigt blir bättre trots att man inte avbryter OCH om hunden är stensäker på att det är rätt när han väl sitter rätt – då behövs ingen time out.

Det finns massor mer att skriva om ämnet, men nu måste jag ut i solen och mata får och träna hund! Kom gärna med era tankar i kommentarsfältet!