Här hittar du artiklar ihop med resonerande och teoretiserande blogginlägg skrivna under flera år. De här posterna är ofta de mest lästa och kommenterade i bloggen.
Placeboeffekten är fascinerande och mycket större än vad vi som regel tror. Men fungerar det på hundar? I en ganska ny studie har man med hjälp av klassisk betingning skapat en placeboeffekt som minskade separationsångest hos hundar.
Placeboeffekten är en positiv förväntanseffekt. Om du tror att en behandling fungerar, så gör den förmodligen det, trots att behandlingen kanske bara består av ett verkningslöst sockerpiller. Effekten påverkas av många saker. Till exempel får man större placeboeffekt av dyra sockerpiller än av billiga. Man får större effekt av fina förpackningar och av att ta flera tabletter. Kapslar ger större effekt än vanliga tabletter, men injektioner fungerar ännu bättre. Att människor blir bättre efter en operation kan i flera fall bero på placeboeffekten snarare än att ingreppet i sig gjorde någonting bättre rent fysiskt (ex: knäoperationer).
En av flera faktorer som skapar placeboeffekten är klassisk betingning – en typ av associativ inlärning, där en organism lär sig att koppla ihop ett stimulus med ett annat. Klassisk betingning är den inlärning som sker genom associationer, och som inte är viljestyrd eller påverkas av konsekvenser. Ett exempel är de positiva associationer hunden snart skapar till ljudet av klickern, när ljudet associeras till godbitar. Som hundtränare känner vi (förhoppningsvis!) till hur kraftfulla effekter man kan få av klassisk betingning, och plötsligt är det inte så svårt att förstå att placeboeffekt i allra högsta grad även kan påverka hundar.
I det aktuella försöket observerade man först hundar som lämnades ensamma av sina ägare på ett nytt ställe. Alla hundarna hade någon typ av separationsproblem. Sedan genomfördes tre omgångar med betingning, där hälften av hundarna gavs lugnande medel (Sedalin) och hälften av hundarna fick verkningslösa vitamintabletter. I samband med det här förde man också in en tydlig rutin (sprayade tassar och nos med vatten) för att göra händelsen mer tydlig för hundarna. Under betingningen lämnades hundarna inte ensamma, utan ägaren var med i rummet hela tiden. Anledningen var att man inte ville att hunden skulle associera effekterna av medicinen med separation från ägaren. Efter tre repetitioner av betingning utförde man sedan ett test, liknande det första försöket, men med skillnaden att hunden nu gick igenom rutinen med medicinutdelning och spray på nos och tassar innan den gick in i rummet och lämnades ensam. Den här gången fick alla hundarna exakt samma behandling – vitamintabletter. Hundarna i gruppen som tidigare hade fått lugnande medel under betingningsrepetitionerna var nu betydligt lugnare än hundarna i kontrollgruppen när ägaren lämnade rummet. Jag hade dock tyckt att det var mer intressant om man hade lämnat hunden i ett nytt rum den här gången, för att vara säker på att det var ”medicinen” som hade effekt och inte associationer som skapats kring rummet hunden lämnades i.
Vad innebär det här i praktiken? Dels att vi alltid måste vara uppmärksamma och noga med klassisk betingning, både i träning och umgänge med hundarna. För det andra tänker jag att vi vi bör fundera över vår inställning till psykofarmaka till hund. I Sverige finns ett stort motstånd mot ”lyckopiller” till hundar, men jag tycker att den här studien visar att det förmodligen går att bygga långsiktiga resultat och fasa ut medicinerna om man tänker igenom vad man gör. Författarna skriver själva:
”Severe cases of separation anxiety often require the use of medications in addition to a behaviour modification programme. Once the desired effect is achieved, the dose of the medicine may be gradually reduced and finally merely the procedure can maintain the effect. However, so far the administration method of the medicine has not been considered as important. Our results suggest that applying a specific regimen, that is, administrating the medicine always with the same environmental cues, for example with the same specific food type and with a set ritual, the real medicine can later be effectively replaced by placebo. As the anxiety relieving effect of placebo conditioning in dogs is of great applied importance, more research is needed to get a better perspective on the most efficient aspects of the treatment and the situational context that contributes to the manifestation of the placebo effect.”
Det finns alltså stor anledning att tänka igenom klassisk betingning om man ger hunden medicin mot till exempel separationsångest. Att ha en tydlig och specifik (= samma miljösignaler varje gång) ritual i samband med medicinering gör förmodligen det lättare att fasa ut medicinen och behålla effekten.
Man bör dock observera att man i den här studien använde ett lugnande medel, vilket jag inte tror är att rekommendera generellt som medel mot separationsångest. Normalt är snarare att medicinera med till exempel Clomicalm som är en antidepressant.
Och här hemma då? Snö. Snö. Snö. Tröttsamt! Men hundarna har roligt i den i brist på annan träning. Det har blivit lite tävlande under januari, men väldigt lite tränat. I helgen var i på Knivstas klass 3-tävling i Väsby-hallen. Squid hade varit SM-klar med fina lopp i båda agilityklasserna om det inte hade varit för att hon på lördagen stal en jollyball i mål och sprang runt med den på plan efter sitt lopp. Jag fick gå ut och hämta henne… På söndagen hade jag jollyball-vakt i mål och vi kom tvåa på ett fint lopp (en hundradel från vinnaren!). Epic har tagit SM-pinnar på alla tävlingar i år och i lördags tog han hoppcert! Nu blir det tävlingsfritt under februari och jag ska försöka få till lite träning med hundarna.
Tänkte skriva några rader om vår flygresa till USA, eftersom jag ofta får frågor om hur det fungerar att flyga med hund. Jag flög Shejpa till Kanada och USA flera gånger under några år, men det här var första gången jag flög så långt med Epic. Jag är väldigt tacksam över att ha fått ha två hundar som har varit så trygga och stabila att de tycker att flygresan mest är spännande. Naturligtvis tycker de inte att det är så kul att ligga i en bur i flera timmar, men man ser på deras reaktion att de tycker att det är spännande att hänga med på resa, få ensamtid, upptäcka nya ställen. Shejpa såg alltid överlycklig ut när vi kom till en flygplats. Epic är också glad och pigg och hoppar gärna in i sin bur även direkt efter en lång flygresa.
Innan jag bestämde mig för att flyga med Epic hade han testat kortare flygresor. Det var visserligen några år sedan, men som unghund följde han med till Tromsø några gånger. Om min hund var mer osäker på nya miljöer, främmande människor, konstiga ljud, underlag som rör sig eller att vara ensam, hade jag nog funderat lite extra innan jag valde att ta med dem på flygresa. Squid flög en del som valp utan problem, men när jag flög henne till Belgien som vuxen tyckte hon inte att det var så kul. Det var inget stort problem, men jag märkte att hon inte gillade att gå in i buren när vi skulle åka hem. Alltså får hon stanna hemma så länge det inte handlar om en jätteviktig resa. Hur Wilco kommer att reagera på flygresor återstår att se. Han är en lite känsligare själ än sin pappa än så länge, så jag ska låta honom mogna innan vi provar en kort flygresa.
Förmodligen är det inte flygresan i sig som hundarna kan tycka är obehaglig. Jag tror inte att den skiljer sig så mycket från att åka bak i bilen. Jag tror snarare att det handlar om att bli lämnad ensam i en bur på ett främmande ställe, uppleva konstiga ljud och dofter, bli hanterad av främmande människor och känna att buren blir upplyft och flyttad. Allt det här kan man naturligtvis träna på med sin hund om man vet med sig att flygresor kommer att bli en del av livet.
Den här gången flög vi med SAS, och jag bokade flyg som går direkt från Stockholm, för att undvika mellanlandning. Mellanlandningar ökar ju tiden, utsätter hunden för mer av- och på-lastning och känns mer osäkert. Shejpa flög jag alltid med mellanlandning i Amsterdam (med KLM) där de verkar ha bra rutiner för att ta hand om mellanlandande hundar. Numera går det fler direktflyg till USA, så då blir det mitt val. Om man behöver flyga vidare ifrån New York eller Chicago så får (måste) man i alla fall hämta ut hunden, förtulla den och sedan checka in den på nytt. Då kan man ju se till att man har gott om tid att rasta och umgås innan det är dags för nästa flyg, till och med vänta en natt innan man flyger vidare om man har möjlighet. Epic och jag flög till Chicago, där vi blev hämtade av en vän med bil, så vi slapp en andra flygresa. Dessutom är det svårt att få med de stora flygburarna på många inrikesflyg, eftersom flygplanen är för små.
En hund i Epics storlek behöver en ganska stor bur. Hunden måste kunna stå upp utan att huvud eller öron slår i taket. Att flyga en hund som är betydligt större än en border collie kan alltså vara komplicerat, eftersom man kan tvingas flyga dem som cargo (då kanske på ett annat plan än det man åker själv, och till mycket dyrare pris). Jag hittade en förvånansvärt billig (1200 kronor, typ) bur i en djuraffär här i Örebro. Den fungerade utmärkt. Självklart måste buren vara godkänd för flygresor (IATA-godkänd).
Någon hade skrivit på Epics bur medan han väntade på avgång i Arlanda. Gulligt!
När man bokar resa med hund hos SAS måste man först boka och betala sin egen biljett. Sedan ringer man SAS kundservice och gör en förfrågan på att ha med hund. Man behöver veta storlek (längd, bredd, höjd) på buren och vikt på hund + bur. Man får svar inom 24 timmar på vardagar. Om man får nej (det har inte hänt mig, men det kan naturligtvis hända) har man alltid 24 timmars öppet köp på flygresan, så då får man avboka och börja om på nytt.. Jag lärde mig den här gången att det inte är en bra idé att försöka omboka sin resa. På grund av ändrade planer tänkte jag korta ner resan lite, men det visade sig vara svårt. Man kan nämligen inte få reda på om det går att ta med hund på den nya resan innan man gjort ombokningen. Och när man har gjort ombokningen har man betalat en ganska saftig avgift för den, som man inte kan få tillbaka. Om man får nej på att ta med sig hunden måste man alltså boka om igen (för lika stor avgift) och hoppas att man får ja den gången. Helt orimligt!
På flygplatserna gick allt väldigt smidigt – nästan för smidigt! Speciellt på vägen hem blev jag lite orolig över att de verkligen inte ville ha någon info eller sätta någon information på buren mer än bagageremsan. Jag fick påminna dem om att jag skulle fylla i ett formulär… På väg till USA hade jag en egengjord lapp på buren med bild på Epic, min adress, telefonnummer och flightnummer. På både Arlanda och Newark (jag flög hem från New York) checkade jag in i god tid och fick sedan lämna buren i 30-60 minuter medan jag tog Epic på en sista promenad. Sedan hämtar de hunden och man får själv skynda sig genom säkerhetskontrollen och vidare till gaten.
Det gick snabbt att få ut hunden både på O’Hare (Chicago) och på Arlanda. I Chicago tog det en stund innan det kom någon som kunde ge oss godkännande att gå genom tullen. Det var också lite svårt att få upp buren på bagagevagn utan hjälp (men det fick jag av några andra som flög hund på samma resa), eftersom man absolut inte fick ta ut hunden innan man gått igenom tullen. I Stockholm gick jag på rött i tullen och visade passet och de kollade chippet på Epic och drog några får-vitsar. Snabbt och enkelt.
Äntligen hemma i Sverige igen
Många flygbolag i USA kräver veterinärintyg som säger att hunden är frisk och i stånd till att genomföra resan. Jag såg inget sådant krav på SAS sidor, men vågade inte chansa. Fick veterinärintyg innan båda resorna, men det var ingen som kollade på det så det var egentligen bortkastade pengar. Kolla upp om det är nödvändigt innan du reser. Framför allt är det ju tråkigt om man inte har det och inte får åka med…
En fråga jag ofta får när jag håller lydnadskurs, är hur man kan undvika att border collien börjar visa vallningsbeteenden på lydnadsplan (och i vissa fall i agilityn). Med vallningsbeteenden menar man att hunden får ett smygande, hukande och lite långsamt arbetssätt – precis som när border collien smyger på får. Det kan också innebära att hunden börjar stirra på saker (koner, hopphinder etc.) på lydnadsplanen och blir svår att få kontakt med. I agilityn kan det uttrycka sig genom att hunden har svårt att komma hela vägen in till föraren, springer runt hinder, smyger långsamt ner på kontaktfälten, får vida svängar etc..
Född till vallhund
Här kommer mina bästa tips till dig som är orolig för att få in den typen av beteenden i lydnaden. Det är naturligtvis bara mina egna erfarenheter, och så klart färgat av hur jag själv tränar. Hoppas att fler tränare kan bidra med tips och erfarenheter (kanske med utgångspunkt i andra metoder).
Tänk på hur du leker och belönar. Den känsla du får fram i belöningen kommer att föras över till beteendena du tränar genom klassisk betingning. Om hunden vallar belöningarna kommer du lätt att få in samma känsla i momenten.Border collies tycker ofta att det är jätteroligt om du kastar pinnar och bollar. De vill gärna spotta bollen en bit ifrån dig, backa undan och huka sig i väntan på att du ska plocka upp den och kasta igen. Det här beteendet är faktiskt helt värdelöst till både lydnad och agility. Vi vill ju att hunden ska ta i och skynda sig in till oss, inte bromsa och valla oss på avstånd. Undvik den här typen av lek!
I början tycker jag att det är klokt att fokusera mer på kamplek och jaktlekar nära föraren (ex. kampleksak på snöre som dras längs marken), där hunden måste ta i och får närkontakt med belöningen istället för att kontrollera den på avstånd. Lägg tid på att hunden ska komma till dig med belöningar som du kastar eller som han får vinna. Kastade bollar har absolut en plats i lydnadsträning, men vänta gärna med mycket kastande tills hunden är duktig på att skynda sig in till dig med leksaker. Insistera alltid på att hunden lämnar bollen till dig för att leken/träningen ska komma igång igen.
Se också till att hunden kan jobba för godis. Även om lek är favoriten så kan man utveckla godbitbelöningar så att de fungerar i träning. Mat skapar ofta en mer avslappnad hund, och i många lägen är det en smart belöning – speciellt om hunden tänker för mycket på leksaken just då.Här kan det också vara klokt att se över hela umgänget med hunden. Om du märker att hunden har lätt för att ta till vallningsbeteenden i vardagen kan det vara där du ska börja. Om hunden till exempel står och vallar dig när du skottar snö, vallar bilar på promenaden eller liknande så kanske det är dags att lära in ett alternativt beteende och begränsa möjligheten till svartvallning.
Se till att hunden förstår att man måste göra för att få! En hund som börjar smyga på belöningarna upplevs ofta som ”låst” och tar inte mycket egna initiativ. Genom att redan från början vänja valpen vid att man måste bjuda beteenden för att få belöningen undviker man väldigt mycket problem. Börja med enkla beteenden, men ställ krav om att hunden själv tar initiativ för att få belöningen. Om hunden rör sig långsamt och verkar tänka för mycket på leksaken, väljer jag att belöna med godbitar tills hunden känns öppen och rörlig – då kommer leksaken!
Öka gradvis svårigheten så att hunden kan bjuda beteenden och ignorera synliga belöningar. Målsättningen är att hunden ska se lika fokuserad, avslappnad och öppen ut oavsett om du jobbar med gömd leksak, leksak viftandes i handen eller leksak utlagd på plan. Kriteriet är solklart – vill du ha måste du låtsas som att den inte finns.
Tjata inte hunden in till sidan för att starta ett moment. Låt hunden komma till dig och be om att få starta (genom att komma i utgångsställning, eller ta kontakt).
Få hunden att fokusera på uppgifter istället för att bara agera på förväntan om belöning. Det här hänger ihop med punkten ovan, men förtjänar att formuleras på det här sättet också. Ju tydligare uppgift du kan ge hunden, desto lättare är det för hunden att tänka rätt och desto lättare är det för dig att hålla på kriterierna. En uppgift är ett inlärt beteende med tydliga kriterier (ex: hopp-stå till ställande under inkallning). Du kan jobba med synliga eller gömda belöningar, men hunden utför beteendet likadant oavsett (se punkt ovan).
Många hundar lär sig egentligen inte vad som förväntas av dem, utan utför beteenden i förväntan om belöning (ex: kasta boll till hunden under inkallning precis efter att man säger ”stå”; skicka hunden till leksak i rutan). Även om hunden med tiden får förståelse för beteendet och du ökar kriterierna kan problemet med smygande/vallande redan ha uppstått på vägen. Det är en av anledningarna till att jag vill börja med ett tydligt beteende som hunden förstår innan jag lägger in det i momentet.
Undvik press och irritation. En vallhund som tränas på får plockar oftast fram mer koncentration och stil under press från föraren. Det handlar alltså om en sträng, varnande röst eller liknande korrigeringar. Användandet av obehag (även om det är lätt) i lydnadsträningen kan alltså plocka fram mer av det smygande, sega beteendet. Speciellt i kombination med fokus på belöningar.
Gå inte för fort fram. Se till att hunden förstår sina uppgifter innan du sätter ihop dem till kedjor. Börja gärna kedja och låta hunden jobba länge innan belöning tidigt, men använd beteenden som hunden har bra förståelse för i den träningen. Bryt och gör en ny plan om du märker att hunden börjar visa oönskade beteenden.
Tänk på att variera belöningspunkten. När du har satt ihop beteenden till moment, eller sträckt tiden på ett beteende så att hunden ska jobba under längre tid, så kan fasta belöningspunkter (att du alltid belönar på samma plats eller vid samma tidpunkt) öka hundens tendens till smygigt beteende. Framför allt är det viktigt att du tittar på hundens beteende och inte belönar på det sätt hunden förväntar sig om han börjar smyga.
Använd en akustisk markör innan du påbörjar en belöningsritual. Har du tänkt dra fram leksaken mitt under inkallningen så att hunden får belöning för fart? Markera först med ett ljud (”ja!” eller klick) innan du börjar röra på dig och presenterar belöningen. På så sätt blir risken mindre att hunden saktar in nästa gång för att se efter rörelse från dig.
Det finns en del teorier om att hundar som är avlade specifikt för vallning (i jämförelse med mer ”sport”-avlade border collies) skulle vara mer benägna att smyga och låsa sig i annan träning. Det finns också de som menar att hundar med mycket stil och eye i fårhagen också lättare visar det i lydnaden. Eller att det blir värre om hunden får tända på och valla får. Min erfarenhet är att det inte stämmer. Mina egna hundar tycker jag är bra exempel på det. Väldigt stilfulla, mycket eye och definitivt vallningsavlade. Men ingen vallning på lydnads- eller agilityplan!
När jag tränar hund är jag ofta väldigt koncentrerad. Om man jobbar på någon liten detalj handlar det om att observera noga och vara beredd att reagera snabbt när man ser beteendet man är ute efter. Om du inte redan har gjort det här testet kan det vara intressant att börja där.
När jag såg filmen första gången för många år sedan var jag väldigt koncentrerad på att räkna passningar. Någon gorilla såg jag inte, och jag var väldigt förvånad när jag fick se filmen igen. På samma sätt har jag ibland missat beteenden som hunden gör för att jag är så fokuserad på ett annat beteende. När jag skulle lära valp-Squid att hålla fast föremål var jag så fokuserad på hennes mun att jag helt missade att hon varje gång lyfte tassen för att slå föremålet ur munnen. Samtidigt som jag belönade att hon höll fast, klickade jag också för tassrörelsen. Jag upptäckte inte det här förrän jag försökte öka tiden och hon då slog föremålet ur munnen med tassen. Det tog lite extra tid att fixa…
Man pratar ju ofta om att det är viktigt att bara fokusera på vad man vill ha i träningen. Men på grund av gorilla-effekten kan det också vara bra att också fundera på vad man inte vill ha. En sådan sak kan till exempel vara tassrörelser eller ljud. Om hunden gör rätt, men samtidigt piper, vill du kanske inte belöna. Att vara uppmärksam även på vad du inte vill ha kan rädda dig från ett felklick. En annan bra sak är att med jämna mellanrum filma sina träningspass. När man ser träningen utifrån är det lättare att upptäcka eventuella beteenden som man råkar få med på köpet.
Det är lätt att glömma bort att träna på passiva beteenden när man har en kreativ, klickertränad hund. Ofta är det dock smart att börja träna på stadga redan från början. Hunden ska kunna stå, sitta och ligga stilla i lydnaden, hålla positionen i starten och på kontaktfälten i agility, vänta innanför ytterdörren, inte rusa ut ur bilen innan han får tillåtelse, sitta stilla och se apporter kastas och så vidare. Genom att vara tydliga med hur stadgebeteendena avslutas kan vi förkorta inlärningstiden dramatiskt. I den här artikeln ska jag förklara varför vi använder frisignal, när vi gör det och hur du kan lära in den. Artikeln kommer också av nödvändighet handla mycket om stadga och självkontroll. Frisignalen kan inte existera utan att hunden också kan hålla positionen.
Vad är en frisignal?
Frisignalen används för att avsluta stadgebeteenden. Stadgebeteenden är beteenden som vi inte vill att hunden ska avsluta utan signal från oss. För våra hundar innebär det till exempel stå, sitt, ligg, fotposition, framtassar på kloss, kontaktfältsbeteende, framtassar på musmatta etc. När hunden hör frisignalen ska han röra sig ur position. Frisignalen betyder inte att träningspasset är slut, att hunden får ta externbelöning eller att hunden ska byta beteende efter fri-beteendet. Självklart finns det andra ord som också avslutar stadgebeteenden – alla andra kommandon, som hit, sitt, hopp, ligg, stå, fot, apport, varsågod etc. Eftersom frisignalen berättar för hunden att det handlar om att hålla positionen låter vi bli att använda den i situationer där vi inte har krav om stadga.
Här kommer några exempel: När hunden står med framtassarna på klossen för att träna bakdelskontroll, är det viktigt med förståelse för att framtassarna ska hålla sig på klossen. Tidigt i träningen får hunden lära sig att inte låta sig lockas att kliva av förrän vi säger ”fri”. När hunden får frisignal ska han trampa av klossen med båda framtassarna. Ofta får han en belöning (kanske en lekpaus) för att han var duktig och lämnade klossen, men om jag inte gör någonting när hunden har klivit av, kliver han snart upp igen, redo för en ny omgång.
I ett annat träningspass tränar vi på frivilligt stå. Hunden ställer sig framför mig och får en godbit. Jag ger min frisignal direkt efter godbiten och hunden rör på tassarna innan han ställer upp sig igen. Min första frisignal avslöjade för hunden att vi jobbar med ett stadgebeteende och i nästa repetition kan hunden stå helt stilla i 15 sekunder innan godbiten kommer. Sedan står hunden kvar medan jag går runt hunden, innan jag ger en ny godbit och till slut avslutar med frisignal. När hunden rör på sig efter frisignalen får han en godbit till.
Varför behövs en frisignal?
Frisignalen handlar i första hand om tydlighet. Genom att alltid avsluta stadgebeteenden med en ny signal, blir uppgiften mycket mer tydlig för hunden. Vi tycker också att det är en fördel om vår frisignal är helt oberoende av vårt kroppspråk och vår position. Vi upplever att inlärningstiden har förkortats enormt sedan vi blev tydligare med hur stadgepositioner avslutas. I exemplet ovan nämner jag också att frisignalen avslöjar för hunden att vi håller på med ett stadgebeteende. Det gör att det för en rutinerad hund räcker med en enda frisignal för att hunden i nästa repetition ska hålla positionen nästan hur länge som helst, utan att vi behöver ge hunden bekräftelse i form av beröm, godbitar eller handtecken.
En annan fördel med frisignalen är att hunden snabbt börjar generalisera och förstå nya stadgebeteenden på en eller väldigt få repetitioner. När hunden hoppar upp på undersökningsbordet hos veterinären får han först en godbit och så ”fri”. Hunden hoppar av och upp igen. Nu har han inga tankar på att lämna bordet förrän frisignalen kommer. Nästa dag lär vi in agilitybordet på tre repetitioner, hunden lär sig direkt att man inte lämnar bordet förrän frisignalen kommer och stadgan är väl inlärd i andra situationer. En hund som förstår det här med stadga och frisignal generaliserar blixtsnabbt beteendet till badkar, bord, stenar, kroppspositioner, targets etc.
Avslutar inte klicket beteendet?
Att klicket på något sätt skulle avsluta beteenden i hundens huvud är ett stort missförstånd. Hunden slutar inte att lära sig för att du har klickat. Hur och när den äkta belöningen kommer är avgörande för hur effektiv träningen blir. När klicket ”avslutar” beteendet för vi i själva verket in ett till beteende innan belöningen – att lämna positionen och röra sig mot godbitarna. Istället för att tänka sig att klicket avslutar beteendet, bör man ha som målsättning att i största möjliga mån förkorta tiden mellan klick och belöning och sträva efter att i så stor grad som möjligt belöna samma sak med klick och belöning.
När det är sagt, vill jag också gärna påpeka att jag sällan använder klicker när jag jobbar med stadgebeteenden. Det blir ofta en konflikt mellan önskan om att belöna snabbt efter klicket och viljan att hålla på kriterierna för ”håll positionen efter klicket” (som de flesta numera använder sig av i stå, sitt, ligg etc.). Jag sparar klicket till de situationer där jag verkligen har ett behov av att förmedla till hunden exakt när han har förtjänat en godbit. Vanligtvis handlar det om shejping och nyinlärning av lite mer komplexa beteenden och där är sällan stadga inblandat. Jag anstränger mig för att belöna snabbt och på rätt plats efter klicket, men ställer inga krav på att hunden ska hålla postionen medan jag kommer med godbiten.
När vi däremot jobbar med stadgebeteenden har jag kriterier för vad hunden måste göra för att få sin godbit, helt fram tills godbiten är så långt in i hundens mun att jag inte kan ta tillbaka den. Eftersom jag inte har klicket har jag inte heller lovat hunden någon belöning. Godbiten eller leksaken är både störning och löfte om eventuell belöning (en sekundär förstärkare) fram tills den är i hundens mun.
Andra typer av frisignaler
Det viktigaste är inte vad du använder för typ av frisignal. Det viktiga är att det är tydligt för din hund. Jag menar att en effektiv frisignal bör vara oberoende av kroppspråk (agilityhunden ska inte lämna kontaktfältet för att jag springer iväg eller rycker till, lydnadshunden ska inte lämna fotpositionen för att jag stoppar handen i fickan etc.) eller hundens position i förhållande till föraren . Hunden bör alltid röra sig när han hör frisignalen. Om signalen betyder ”rör dig om du har lust” förlorar den sin styrka (det svåra med frisignalen är för övrigt inte att få hunden att hålla positionen fram tills han hör signalen, det är att få honom att lämna positionen som är så belönande…).
En del använder olika typer av belöningsservering beroende på om hunden får lämna positionen eller inte. En godbit i öppen hand betyder ”håll positionen” och godbit i nypan betyder att hunden får följa efter. Min största invändning mot det är att det hade begränsat mina möjligheter att kvalitetssäkra stadgebeteenden väldigt. Allt för många fastnar i ritualiserat ”omvänt lockande”. Hunden lär sig väldigt snabbt att hålla positionen när föraren kastar leksaker långsamt, viftar med godbitar på ett speciellt sätt eller håller fram en öppen hand mot hunden. För oss är det första steget, sedan är det bara fantasin som sätter gränser för hur vi kan utmana hundarna att hålla positionen och vi vill gärna undvika ritualer som betyder ”håll positionen”. Oberoende av kroppspråk var som sagt vårt första kriterium…
Välj också en frisignal som du bara använder i stadgepositioner. Inte samma ord som när hunden får ta sin externbelöning eller när hunden får springa fritt i skogen. Själv använder jag ordet ”fri”. Tidigare hade jag fler än fem olika frisignaler som egentligen inte betydde någonting för hundarna. Jag hade inte varit konsekvent med någon av dem och för hundarna var det förmodligen mest bakgrundsbrus. Ordet ”fri” hade tidigare haft flera olika betydelser, men det var inga problem att börja använda det enbart som frisignal. När jag blev konsekvent med hur jag använde olika typer av frisignaler (lämna positionen, hopp-och-lek och varsågod) tog det inte mer än en vecka innan de gamla signalerna var som bortblåsta ur hundens medvetande. Tydlighet är nyckeln.
Att lära in frisignalen
Det är lättast att lära in frisignalen samtidigt som man lär hunden att hålla positionen. Redan under de första passen med stå, sitt och ligg ser vi till att använda frisignalen för att visa på skillnaden mellan att hålla positionen och att röra sig ur den. Det här är det enda beteende som vi inte får fram frivilligt innan vi sätter kommando på det, istället satsar vi på att hunden kommer att röra sig till oss när vi ger frisignalen första gången. När vi jobbar med att hålla positionen använder vi oss av omvänt lockande i början. Vi sätter oss ner med godbitar i vår knutna hand. Hunden får undersöka, slicka, bita och nosa och vi är helt passiva. Vi säger ingenting och håller handen stilla mot vårt knä. Så fort hunden drar sig undan från handen öppnas den. När hunden försöker dyka fram för att stjäla godbitarna, stängs handen på nytt. När hunden kan avvakta och titta på en öppen hand utan att försöka stjäla, plockar vi upp en godbit med den andra handen och belönar hunden. Om hunden försöker komma framåt för att möta oss när vi är på väg med godbiten, stoppar vi tillbaka den i handen igen. Det blir kanske inte så många godbitar i hundens mun under det första träningspasset, men det är väldigt förstärkande när vi öppnar handen och när vi plockar upp godbitar ur handen och närmar oss hunden med dem. Ganska snabbt brukar hunden lära sig att det lönar sig att hålla sig borta fram handen och passivt vänta på att bli serverad (Men bli inte uppgiven om din hund fortsätter att slicka, nosa och bita på handen länge utan att tröttna. Det är ett tecken på att du har en riktigt bra hund som är intresserad av mat och har koncentrationsförmåga och uthållighet nog att inte ge upp).
Efter en liten stund väljer jag ut en position som hunden får inta för att min hand ska öppna sig. Oftast väljer jag sitt. Det är lagom svårt (svårare än ligg, lättare än stå) och de flesta hundar sätter sig gärna. Nu börjar jag jobba med stadga i sitt och frisignal samtidigt. Hunden får några godbitar för att sitta stilla medan jag lockar med godbitar. Jag rör mig så långt bort från hunden att han precis klarar av att sitta kvar. Jag är helt stilla och håller en öppen hand med godbitar. Ibland går jag tillbaka och belönar. Ibland säger jag ”fri” med ett uppmuntrande tonfall och fortsätter att stå helt stilla. Eftersom jag står på ett avstånd där hunden är väldigt sugen på att komma mot mig, brukar ordet ”fri” vara nog för att hunden ska lämna positionen. Så fort hunden reser sig kan jag röra mig, berömma och belöna. Det är väldigt viktigt att tränaren inte gör några rörelser i samband med eller efter frisignalen. Hunden rör sig först, sedan föraren. Stå gärna helt stilla i början så att du är säker på att du inte avslöjar något med kroppen. Om hunden inte rör sig på ”fri”-signalen får du försöka öka avståndet, tiden eller kanske ha ännu bättre belöningar i handen. Du får hela tiden balansera stadga mot frisignal. Om hunden ofta tjuvstartar får han många belöningar för att sitta stilla mellan varje fri-signal. Om hunden är tveksam på frisignalen blir det fler frisignaler och färre godbitar i sittande position. Kommendera inte fri flera gånger på rad. Säg ordet en gång och vänta minst 10-15 sekunder innan du försöker igen om det inte fungerade första gången.
Försök att snart bli av med den öppna handen. Den är en hjälp för hunden både när han ska hålla positionen och när han ska röra sig på frisignal. Gör övergången gradvis. Försök också minska avståndet mellan dig och hunden ganska snart. Hunden ska kunna röra sig på frisignal trots att du står alldeles framför. Gör samma sak i stå och ligg, på kloss, på target och i andra situationer där du vill använda frisignalen. I början händer det inget mer än att belöningen uteblir om hunden tjuvstartar. Gör om och gör rätt. Fall inte i fällan att belöna hunden så fort han sätter sig igen efter ett misslyckande, utmana med samma svårighet som han misslyckades med första gången och belöna när han klarar den. Med en mer rutinerad hund kan det kanske bli aktuellt med en lite längre paus innan hunden får ett nytt försök.
Vi lär också in frisignalen i samband med att hunden får komma ut genom ytterdörren eller ut ur bilen. Hundar är ofta lätta att övertyga om att springa ut ur dörrar, så de reagerar snabbt på signalen. När vi tar i handtaget behöver hunden sätta sig för att dörren ska öppnas. Om dörren är öppen ska hunden sitta stilla och vänta på frisignal. Om hunden tjuvstartar stängs dörren och hunden får ett nytt försök strax efter. Ett enkelt sätt att jobba med både stadga och frisignal i vardagen, samtidigt som självkontroll vid dörrar kan rädda hundens liv någon gång i framtiden.
Tänk på:
– Säg frisignalen när du tror att chansen är stor för att hunden kommer att röra sig
– Belöna hos dig, blanda inte ihop frisignalen med ”varsågod”
– Blanda inte in någon rörelse samtidigt som eller efter frisignalen
– Bli inte förutsägbar
– Håll på kriterierna för stadgebeteendet. Belöna inte om hunden flyttar tassar, lyfter på baken, glider längs golvet etc.
Fri eller varsågod?
Jag vill gärna att hunden alltid är uppmärksam på mig efter frisignalen. Det behöver inte alltid innebära att hunden kommer till mig, eller ens ser på mig (till exempel på agilitybanan), men det innebär att hunden fortsätter jobba med mig och inte springer iväg till externbelöningar, doftfläckar eller andra hundar. Det beror dels på att det gör träningen mer effektiv, men också på att det är en extra säkerhet när jag släpper ut hundarna genom ytterdörren eller ur bilen. Först kollar de in vad jag vill, sedan kan de få lov att springa iväg och rasta sig, leka eller nosa. Ett av de viktigaste sätten att upprätthålla det här på, är att belöna hunden inne hos föraren. I början varje gång, sedan mer oförutsägbart. När hunden förstår konceptet blir tillåtelsen att få gå iväg och rasta sig, eller det faktum att ett träningspass startar den viktigaste belöningen för kontakttagande utanför dörrar och liknande.
När hunden har lärt sig frisignalen kan du lära hunden att skilja mellan ”fri” och ”varsågod”. Övningen fungerar bäst med en medhjälpare som kan lyfta upp godisskål eller leksak, men i brist på medhjälpare fungerar ett koppel som kan stoppa hunden. Sätt hunden, placera ut en godisskål eller leksak några meter från hunden. Ställ dig själv parallellt med skålen, så att hunden, skålen och du bildar en triangel. Säg ”fri” och belöna om hunden hos dig rör sig ur position utan att försöka ta externbelöningen. Låt medhjälparen plocka upp belöningen om hunden går dit (eller stoppa eventuellt mjukt med kopplet). Gör om. När hunden klarar av ”fri” utan att välja godisskålen, varierar du dig och säger ”varsågod” ibland istället. På ”varsågod” får hunden ta sin avståndsbelöning.
Vidareutveckla den här övningen genom att öka svårighetsgraden. Kvalitetssäkra sittandet genom att kasta godbitar på och runt hunden, som hunden bara får ta om han kan fånga dem i luften utan att röra tassarna. Avsluta med ”fri” när det ligger en massa frestande godbitar runt hunden. Rör han sig mot dig utan att ta dem, eller försöker han stjäla några? Bygg upp självkontrollen väldigt gradvis och se till att hunden hela tiden har en positiv attityd, full av självförtroende. Om hunden blir osäker eller tappar självförtroende har du gått för snabbt fram.
Frisignal i fotposition
Jag använder också frisignalen i fotposition. Här gäller att hunden måste hålla sig i rätt position, oavsett störningar, fram tills frisignalen ges. I halt ska framtassarna vara helt stilla. Eftersom hunden redan är nära föraren, kan man behöva lägga lite tid på att få hunden att röra sig ur positionen på signal. Säg ”fri” när hunden sitter i utgångsställning, beröm minsta ansats till att röra sig och belöna med lek eller godbit framför dig. Kräv gradvis att hunden rör sig mer innan du börjar berömma. Kvalitetssäkra hundens förståelse för fotpositionen genom att till exempel plocka upp en leksak eller godbit ur högerfickan. Om hunden rör sig ur position, försvinner belöningen ner i fickan igen. Först när hunden kan hålla sig kvar i position helt tills belöningen är framför munnen på hunden, kan han få den. Jag belönar ofta fotgående genom att plocka upp en leksak ur högerfickan, flytta den till vänsterhanden bakom ryggen, hålla den på utsidan av hunden och ge signalen ”varsågod” när hunden fortfarande går i rätt position med fokus på arbetet. Jag får bra belöningsplacering samtidigt som hunden får en liten utmaning. Andra idéer till kvalitetssäkring kan vara att du kastar godbitar framför hunden med högerhanden medan ni går, eller att en medhjälpare kastar bollar och godbitar runt er.
Frisignal och frivilliga beteenden
När hunden är under kommando är det lätt att se hur frisignalen fungerar. Sitt betyder sitt tills hunden får besked om något annat. Men hur fungerar det med frivilliga beteenden? Ibland vill vi ju att hunden frivilligt ska växla mellan olika positioner, eller bjuda på nya beteenden i en position. För att göra det tydligt för mina hundar, gör jag så här: Om jag börjar ett träningspass med att belöna ett beteende (till exempel ligg) och sedan snabbt säger ”fri”, vet hunden att vi jobbar med ett stadgebeteende. I kommande repetitioner kommer hunden att vänta på sin frisignal. I ett annat träningspass kanske jag vill shejpa fram kryp. Hunden lägger sig ner och får en godbit, men så händer det inget mer. Hunden väntar i några sekunder, men när ingen ytterligare information kommer, flyttar han en tass och jag klickar och belönar. Shejpingen är igång! Så länge du som förare kan skilja mellan de två situationerna, kommer din hund att göra det med.
Sammanfattning Eftersom frisignalen har förenklat och effektiviserat min träning mycket, vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter och idéer. Jag kan inte tänka mig att vara utan en ordentligt inlärd frisignal längre. Det är dock inget som säger att man behöver en frisignal för att träna bra. Känn efter om det är någonting som passar dig. Om du är nybörjare på klickerträning och har en lite passiv hund, kanske det finns andra saker som är viktigare att komma igång med. Sträva alltid efter att vara tydlig mot din hund, fundera över vilka regler som gäller i din träning och håll dig till dem. Frisignalen är ett exempel på en regel som kan göra träningen tydligare för hunden.
All träning jag beskriver är belöningsbaserad och bygger på klickerprinciper. Hunden väljer själv att låta bli godbitar på marken, att sitta kvar trots störningar och att vänta på tillåtelse, eftersom det är de beteendena som blir belönade. Jag och mina hundar ser på träningen som en utmanande lek, en tennismatch där vi spelar bollen fram och tillbaka mellan oss hela tiden. Spel och lekar är som roligast när det finns chans att vinna, men utan utmaning och utveckling tappar man snabbt intresset. Ta hundens misstag med glimten i ögat, men belöna inte beteenden som du inte vill ha. Om du gör dina kriterier gråa kommer du inte att hjälpa hunden, snarare göra honom mer förvirrad. Det kan hända att hunden ”tänkte rätt” eller ”i alla fall försökte”, men om du belönar beteenden som inte är rätt gör du det svårt för hunden att veta vad som är rätt. Om kriteriet är att alla tassar ska vara stilla, så måste du titta på tassarna och låta bli att belöna när hunden lyfter tassar. Gör övningen enklare om du behöver och lär hunden att ta godbitar utan att trampa runt, innan du går ut på avstånd.
En diskussion på Facebook fick mig att vilja skriva lite om hur man kan tänka om man känner att hunden inte springer så fort som han kan på agilitybanan. Här kommer fem lite längre tips och ett gäng korta förslag.
1. Kampa!
Det är lätt att tro att hundens favoritbelöning också är den som skapar mest fart på agilitybanan. Motivation borde ju leda till fart. Eller? Min erfarenhet är att kampleken i sig skapar ett annat tempo än bara godisbelöning. Min cocker spaniel Shejpa är ett bra exempel på det. Hon är ingen naturlig kampare, när hon var ung stack hon iväg för att hitta på något annat när jag presenterade en kampleksak utomhus. Däremot är hon helt galen i mat. Den förvånande slutsatsen jag har dragit med henne är att hon springer snabbare på agilitybanan ju mer vi kampar och ju mindre mat hon får. Hon behöver fortfarande få matbelöning för att tycka att det är värt att träna ihop med mig, men ju mer matbelöningen kan kopplas bort från agilityn (till exempel genom att den enda mat hon får är i form av en externbelöning i bilen när vi avslutar träningspasset) desto snabbare springer hon.
Det är inte alla hundar som är naturligt galna i kamplek. Det verkar också som att hundar som är naturligt galna i kamplek sällan har problem med fart på agilitybanan. De som väljer bort kamplek för att istället favorisera godis är vanligare i gruppen som skulle behöva mer fart. Det går att lära hunden att kampa med en leksak även om den inte är intresserad av det från början. Även om hunden bara kampar för att få godis så får man i alla fall en stor del av effekten och fart-ökningen. Ju bättre man kan kan få hunden att kämpa och engagera sig i kampleken, desto större effekt får man.
En annan fördel med kampleken är att den kan användas som belöning på tävling. Det är inte tillåtet eller uppskattat att ta fram godbitar på tävlingsplanen om man vill belöna ett snyggt kontaktfält eller en snabb sväng, men en kampleksak är inga problem att dra fram om man ändå är diskad (så länge man gör det snabbt och diskret utan att ta onödigt lång tid på sig). När hunden inser att han kan få belöning på banan på agilitytävling ökar ofta farten på tävling.
Tänk också på att det i början är viktigt att det inte blir en massa väntetid mellan lek och agility. Utnyttja den aktiva känslan hunden får i leken och lek hela vägen fram till start på träning. En snabb startritual gör att tiden mellan lek och agility blir kortare. Det här kan du träna på separat (lek -> ”sitt” -> gå ifrån -> belöna sittandet i starten eller kalla in och belöna – variera). Försök att få tiden mellan lek och att du kan gå ifrån så kort som möjlig.
2. Placera belöningen på linjen
Om alla belöningar kommer från din hand, vilket ofta är fallet när man jobbar med godbitar, blir belöningen dels sen (kommer ofta långt efter att hunden har gjort det som var bra), dels felplacerad. Varför ska hunden springa jättefort bort från dig om alla belöningar ändå kommer ifrån din hand? Försök istället att placera belöningen på den linje du vill att hunden ska springa på. Det kan göras genom att du i förväg placerar ut en leksak eller godisburk på linjen (i början kan hunden få veta om att den är där, men senare är det en fördel om den dyker upp som en glad överraskning när hunden gör rätt) eller genom att du eller en medhjälpare kastar belöningen på linjen när hunden gör rätt. Självklart finns det tillfällen där det är smart att belöna från handen också (till exempel när du ligger före hunden och vill att hunden ska jaga dig), men se till att du inte bara belönar så.
3. Se till att hunden vet vart han är på väg En av de vanligaste anledningarna till att hundar inte springer så fort som de hade kunnat göra är att de inte vet vart de är på väg. Om hunden inte vet vart han ska så behöver han sakta in för att vänta på informationen. Det är lätt att slarva lite och ”lura” en långsam hund för att man är rädd att hunden ska sakta ner ännu mer om man ger den signaler som att det kommer att komma en sväng. Därför är det lätt att springa i full fart mot ett hinder som hunden ska svänga tillbaka ifrån, för att sedan tvärvända och springa åt andra hållet när hunden väl landar. Jag är övertygad om att det här kanske fungerar på vädigt kort sikt, men på lite längre sikt kommer hunden att sakta ner på hela banan eftersom han aldrig kan lita på att din ”full-fart-framåt”-signal verkligen betyder att ni ska full fart framåt. Plöstligt kan det ju dyka upp en sväng och därför är det bäst att aldrig springa i full fart mot ett hopp.
Lösningen är att ha tydliga och tidiga signaler som ger hunden information om ifall ni ska behålla full fart framåt, eller om det är dags att förbereda sig för en sväng. Gör svängandet roligt och belönande för hunden (till exempel genom Silvia Trkmans cik and cap) så att dina svängsignaler inte fungerar som ett straff, utan som en motivation. Var inte rädd för att träna svängar med en lite långsammare hund, det är viktigt för motivationen att hunden förstår hur man svänger och tycker att det är häftigt. Annars finns risken att hunden bara har roligt på klass 1-banor, och det är inte dit du vill!
4. Tappa aldrig fokus på hunden Var alltid helt engagerad i hunden när du är på agilitybanan. Ta alltid hand om din hund innan du pratar med instruktör eller träningskompisar. Se till att din hund får belöning om du råkar göra något fel på banan och vill bryta och göra om. Om din hund råkar göra ett misstag måste du ha en smart plan för hur du ska behålla hundens fokus och engagemang utan att belöna misstaget. Du kan till exempel be om ett nytt beteende som är lätt för hunden att lyckas med (nosdutt i handen, ”sitt” eller något enkelt trick). Det kan du belöna och sedan transportera hunden till starten med belöningen.
5. Träna i korta pass Ett agilitylopp är över på ungefär 30 sekunder. Det finns alltså ingen anledning att träna uhållighet på agilitybanan. Agility handlar om explosivitet. Med en hund som behöver mer fart och engagemang i agilityträningen försöker jag hålla mina pass till 30 sekunder. Det innebär en repetition på en lite längre kombination, eller 3-5 försök på en kortare sekvens eller hinderträning. Därefter får hunden pausa en stund uppbunden eller i bur, medan träningskompisarna kör några korta pass innan han får en ny chans. Hur många korta pass man kan köra under ett träningstillfälle beror på hur mycket hunden orkar. Om den börjar tappa fart eller engagemang har du kört för många.
Bild på Shejpa från SM 2011 – hunden som lärt mig mest om fart och motivation
Fler tips i korthet
Se till att din hund är helt frisk!
Se till att din hund är slank och vältränad
Ta tid på din hund i olika situationer så att du alltid kan välja det snabbaste vägvalet på tävling.
Experimentera med olika uppvärmningsrutiner så att du hittar det som tänder din hund mest.
Att heja på hunden för mycket med röst och kroppsspråk kan dels riskera att dämpa hunden, dels fungera förstärkande på långsamt beteende. Jobba lite tystare, men belöna hunden entusiastiskt när han ökar farten-
Träna hoppteknik – ökar självförtroendet, motivationen och tar bort onödiga steg på banan.
Var förutsägbar och konsekvent på banan. Lägg inte plötsligt in nya handlingsmanövrar som din hund inte förstår utan att först träna in dem i torrhandling /övningar med ett hopphinder. Se också till så att hunden inte kan blanda ihop eller missförstå dina signaler.
Starta ihop med hunden så att du kan springa från första steget
Lägg in fartcirklar i träningen så att hunden får sträcka ut.
Det räcker inte med fysisk förmåga och en tidig, tydlig signal. Hunden måste också tycka att det lönar sig att svänga riktigt snävt. Det kräver helt klart mer energi från hunden att svänga snävt än att hoppa flackt. När hunden hoppar långt kan han utnyttja farten han redan har och behöver inte anstränga sig så mycket. En del hundar tycks ha lätt att samla sig och svänga tight, och hittar snabbt värde i de snäva svängarna. Andra hundar måste alltid påminnas om nyttan och värdet med samling och sväng.
Några saker att fundera på:
Vad tycker hunden är mest värdefullt? Dina belöningar eller att springa fort mot agilityhinder? Hunden som upplever full fart in i en tunnel som mer förstärkande än en belöning från dig kommer att ha svårt att se värdet i en tight sväng.
Hur ofta belönar du hunden för bra svängar? Lika ofta som du belönar kontaktfält?
Hur placerar du belöningen? Kan olika belöningstyper och belöningsplaceringar ge olika resultat?
Vill din hund helst springa nära dig, eller på en stor cirkel runt dig? Många hundar (speciellt border collies) reagerar på vår rörelse med att springa på en båge iväg från oss (likt en vallhund runt fåren). Den här medfödda viljan kan vi behöva motverka genom att belöna hunden för att springa nära oss – till exempel genom cirkelarbete med hög kvalitet på belöningarna.
Vad händer när hunden blir upphetsad? Är värdet för svängarna så högt att hunden fortfarande klarar av att samla sig och svänga snävt? Det här är Squids stora problem på tävling…
Om vi vill ha snäva svängar räcker det inte med att hunden har en bra styrka och teknik. Handlern måste också ge en tidig, tydlig och konsekvent signal som förbereder hunden på svängen. För att kunna svänga snävt måste hunden lägga in ett (ibland flera) extra steg, viktförskjuta och välja avstampspunkt riktigt nära hindret. Att ge hunden information om svängen vid avstamp, eller i luften, leder inte till en snävare sväng och skapar ofta rivningar.
Det vanligaste problemet är att hunden får informationen för sent och därmed inte kan anpassa tekniken till den snäva svängen. Personligen vill jag gärna ge hunden informationen så fort hunden landar från hindret innan. Allra senast behöver hunden informationen ett steg innan avstamp.
Signalen måste också vara så tydlig att hunden inte kan missförstå den. Själv har jag två typer av signaler – en kroppssignal och en verbal signal. Kroppssignalen är att jag bromsar in kraftigt, eller att jag står stilla i linje med hundens avstampspunkt. Den verbala signalen är ”back” eller ”sväng” beroende på riktning på svängen. En annan typ av sväng-signal (som jag inte använder) är att man påbörjar framförbytet tidigt och vänder kroppen mot hundens hoppriktning. Den verbala signalen använder jag framför allt när jag inte kan vara riktigt tydlig med kroppen (om jag till exempel ligger långt efter hunden, eller om jag ska bakombyta).
Jag tycker att det är viktigt att svängsignalen inte överanvänds, det vill säga att jag inte använder den för att snäva till ”vanliga” svängar där hunden inte ska svänga så snävt som möjligt tillbaka. Jag försöker också tänka på att inte använda min sväng-signal (kraftig inbromsning eller stillastående förare) i situationer där jag inte förväntar mig ett extra steg, samling och snäv sväng tillbaka. Situationer där det är lätt att göra det är när hunden är på väg mot en tunnel (hundarna har ofta så bra tunnelsug att man kan bromsa tidigt utan att de vägrar) eller när hunden är på väg mot slalom (lätt att bromsa omedvetet för att hjälpa hunden med ingången).
Hur visar du din hund att det är läge att lägga in ett extra steg, viktförskjuta, ta avstamp nära hindret och svänga snävt runt hinderstödet? Eller är du alltid i position för att stolpa (trycka hunden runt handlerns kropp) hunden så att svängen sker innan hindret och hoppbågen blir längre?
Att svänga snävt över ett hopphinder kräver en del fysisk förmåga av hunden. Hen måste ha både muskelstyrka och mekaniska färdigheter för att klara av det. Ett snävt hopp kräver att hunden går in riktigt nära hopphindret och tar avstamp bara några decimeter ifrån det. För att klara av att ta av så nära hindret och ändå komma över den höga bommen måste hunden vara duktig på att flytta sin vikt till bakdelen och använda bakbenen som en fjäder. En hund utan viktförskjutning får inte till några snäva svängar. Eftersom hunden inte bara ska ta av och landa nära hindret, utan också svänga, är det det inre bakbenet som måste skjuta ifrån kraftigast. Hunden kan alltså inte fördela vikten jämnt mellan bakbenen.
I luften måste hunden vara flexibel i ryggraden och böja den. Landningen måste vara stark och mjuk. Frambenen fungerar som stötdämpare (även här är det det inre benet som tar den största belastningen) och bakbenen kommer snabbt in under kroppen för att skjuta ny fart. En dålig landning gör att hunden tappar all fart och måste starta från noll igen.
Självklart påverkar hundens kroppsbyggnad möjligheterna att utföra de här rörelserna på ett bra sätt. En hund med dåliga bakbensvinklar eller för lång rygg kommer få svårt att viktförskjuta och använda bakbenen för frånskjut. En hund med dåliga frambensvinklar har svårt att ta emot stöten i landningen. En hund med stel rygg får svårt att böja ryggen i luften. Skador eller ömheter kan också göra att hunden får problem att svänga tight. Om hunden har ont i ländryggen får man till exempel ofta problem med viktförskjutningen.
Den här fysiska förmågan tränar vi upp genom generell fysträning och hoppteknikträning. När det gäller den fysiska träningen handlar det om att bygga muskler både för kraft (till exempel starka lårmuskler för ett kraftfullt frånskjut i upphoppet) och muskler för stabilitet (kärnmuskulatur som gör att hunden ”håller ihop” igenom hoppet). Det handlar också om att se till att hunden är flexibel i ryggraden och att hen kan böja den lika bra åt båda hållen.
När vi tränar hoppteknik använder vi många olika övningar för att lära hunden de olika delarna. Avståndsbedömning, avstampspunkt, viktförskjutning, vinkel på upphoppet, landning, att hoppa i sväng etc. Utan både styrka och kunskap hos hunden spelar det ingen roll hur bra vår handling är – hunden kommer ändå inte att kunna klara uppgiften på ett bra sätt. Man kan kompensera genom att trycka hunden bortåt för att ge hunden en avstampspunkt där han inte behöver samla sig lika mycket och/eller svänga i luften. Det kallas ofta för stolpning. Själv föredrar jag att låta hunden välja avstampspunkt utan att jag stör den med min kropp, men ibland kan jag se att hundarna själva väljer att kliva ut lite för att få en enklare hoppvinkel. Hoppteknik- och styrketräning syftar inte bara till att få hunden att svänga tight för att spara tid, utan också för att hunden ska hoppa och landa på ett så skonsamt sätt som möjligt.
Hittills i år har jag haft ganska många handlingskurser. När man pratar om agilityhandling hamnar fokus väldigt ofta på tighta svängar. Idag tänkte jag skriva lite om hur jag tänker kring tighta svängar, men först måste vi kanske fundera på om snävast alltid är snabbast… Det är omöjligt att svänga snävt utan att tappa fart. Det vi förlorar i fart, vinner vi i väg, så i många situationer är de snäva svängarna att föredra. Det kan dock gå till överdrift, så att vi tar oss långsammare runt banan trots att vi väljer den snävaste vägen. På kurs i helgen diskuterade vi en situation där det var möjligt att få till en rak linje genom att svänga hunden riktigt snävt över tredje sista hindret. Det andra alternativet var en S-formad-linje som handlades som en threadle. Vi provade båda alternativen med Epic och kom fram till att den snäva svängen som skapade en bättre linje faktiskt var 0,2 sekunder långsammare. Det kan naturligtvis skilja sig mellan hundar och vi borde ha tagit tid på flera ekipage, men jag tror ändå att det stämmer ganska bra.
Blå väg var 0,2 sek snabbare än röd.
Vi kan ändå konstatera att vi ofta vill ha tighta svängar. Om vi skulle tillbaka till baksidan av 3 är jag säker på att den röda hunden hade kommit dit snabbare. Vilka faktorer är det som gör att vi kan få de där riktigt snäva svängarna över hopphinder? I veckan kommer jag att presentera tre olika faktorer som jag tror är viktiga. Håll utkik här på bloggen, och kommentera gärna!
Bild på Shejpa från SM 2011 – hunden som lärt mig mest om fart och motivation