CHASER: UNLOCKING THE GENIUS OF THE DOG WHO KNOWS A THOUSAND WORDS
Dr. John W. Pilley Jr. Ph.D & Hilary Hinzmann
Hunden som förstår över tusen ord
Många hundintresserade har nog hört talas om Chaser, hunden som kan över 1000 ord. Den här boken är historien om Chaser, hennes ägare John Pilley, och träningen som resulterade i en helt ny syn på vad hundar kan lära sig. Boken ger insyn i Chasers uppfostran och träning, såväl som vetenskapliga processer och vad som händer när en hund blir världskändis över en natt.
Dr. John Pilley är en pensionerad psykologiprofessor från South Carolina i USA, med ett stort hjärta för hundar. Kärleken till hunden är en röd tråd genom hela boken. Det är ingen tvivel om att Chaser, trots att hon är ett viktigt psyokolgiskt experiment, i första hand alltid är en älskad familjehund. Familjen Pilley har en hund i taget och lägger ner ändlöst med energi i hundens uppfostran, träning och välmående.
Innan resultaten från Chasers träning publicerades i vetenskapliga tidskrifter var forskarvärlden mycket skeptisk till att hundar kunde lära sig det hon gjort. Man trodde inte att hundar kunde lära sig så många ord, och man trodde inte heller att hundar kunde lära sig mer abstrakta ordgrupper, som “bollar”, “frisbees” eller “gräs”, eller att hundar kunde koppla ihop substantiv (“boll”) med verb (“hämta”). Chaser har också bevisat att hundar kan lära sig nya ord genom uteslutningsmetoden. Om man lägger ett främmande föremål bland kände föremål och säger ett för Chaser okänt ord, drar hon slutsatsen att det är det främmande föremålet som är associerat med det nya ordet – och kommer ihåg det i senare träningspass. Chasers träning har lett till många nya insikter om hundars kapacitet för inlärning och verbal förståelse.
Chaser kom till familjen 2004. Hon är en border collie från vallande linjer. I boken poängteras att alla hundar har stor kapacitet för inlärning, men att border collien förmodligen är i en klass för sig. Eftersom forskarvärlden låg långt efter verkligheten i förståelse för hundens kapacitet, vände sig John Pilley till människor som arbetade med border collies som vallhundar för råd och hjälp. Hos vallhundsförare fanns det ingen tvivel om border colliens kapacitet till förståelse av avancerade koncept och verbala instruktioner.
Eftersom ingen tidigare under dokumenterade förhållanden hade lärt en hund vad Dr. Pilley ville lära Chaser, var det inte till vetenskapen utan till hundtränare med praktisk erfarenhet som han fick vända sig. I kombination med Pilleys stora kunskaper om psykologi och hans enorma uthållighet och engagemang, blev resultatet fantastiskt. Jag tycker att det är intressant med tanke på hur många hundtränare förkastar praktiska erfarenheter till fördel för “forskning”. Sanningen är nog att den forskning som finns om inlärning hos hund, och framför allt – relation mellan hund och människa – endast skrapar på ytan.
All Chasers träning bygger på lek och repetition. Chaser framstår som en mycket föremålsfixerad border collie. Den maniska sida som många upplever som ett störande (ibland nästan sjukligt) element hos border collien verkar här ha varit nyckeln. Det verkar inte som att John Pilley har använt godbitar i någon speciellt stor utsträckning – leken är nyckeln till all inlärning. Pilley kallar skämtsamt leksakerna för “Chasers får”, och drar många paralleller mellan en vallhunds arbete och träningen med leksaker och ord. Det är någonting som delvis förvånar mig som både tränar vallning och andra hundsporter. För mig är det en sådan oändlig skillnad att jag har svårt att dra starka paralleller.
Chaser har också hört mycket mänskligt språk från en tidig ålder. Hon har tränats under 4-5 timmar per dag med lek och verbala instruktioner. Precis som hos människor kan man tänka sig att det är under valptiden som vi grundlägger en djupare förståelse för verbalt språk.
Chasers uppfostran byggde till stor del på belöningar (lek) och att kontrollera miljön. När hon som valp plötsligt satte av efter en bil för att valla/jaga den, funderade John Pilley och hans familj länge på hur de skulle lösa problemet, så att hunden aldrig skulle hamna i en livsfarlig situation igen. Det beslutades att de skulle lära in ett “nej”, som associerades med obehag i form av ett ryck i en lina när hon intresserade sig för bilar. Det intressanta med det här beslutet är hur länge familjen funderade och planerade innan de bestämde sig för att använda obehag i Chasers uppfostran.
Chaser lärde sig “nej” och slutade jaga bilar. En väldigt intressant detalj är att “nej” efterhand förlorade sin association med obehag och blev ett neutralt inslag i kommunikationen med hunden, där tränaren kunde använda “nej” under vanliga träningspass för att snabbt styra hunden av fel spår (utan vanliga negativa bieffekter av obehag).
För mig är naturligtvis hundträningen, relationen med hunden och skärningspunkten mellan praktiska erfarenheter och vad som är vetenskapligt bevisat det intressanta med boken. Det är också intressant att läsa om hur en vetenskaplig process går till och vad som krävs för att bli publicerad i rätt tidskrifter och få medialt genomslag. Stora delar av boken handlar om Chasers kändisskap och resor till TV-inspelningar och liknande. De tycker jag lätt blir långtråkiga, även om det också där finns guldkorn som visar på Chasers förmåga och hennes relation till ägaren och familjen. Även de partier i boken som handlar om tidigare hundar i familjen Pilley fyller sin funktion, eftersom det ger mer insikt i vilka erfarenheter och utmaningar som kom innan Chaser.
För mig var boken på många sätt omvälvande och mycket tänkvärd. Även om den inte på något sätt handlar direkt om agility eller lydnad så ger den många tankar och idéer om allt ifrån inlärning av verbala signaler till vikten av relation och repetition i umgänge och träning. Det är helt klart en bok jag rekommenderar till den som är intresserad av hundträning och hundars förmåga.
Jag tror också att det ibland kan bli lite hämmande att hänga upp sig på att allting ska vara så ”vetenskapligt” som möjligt. Ett relaterat problem är också att många klickare faktiskt verkar ha lite förlegad eller helt enkelt snedvriden uppfattning om vad ”vetenskaplighet” egentligen innebär (obs, se detta som vänlig kritik, jag tror på klickermetoden överlag).
Dels har vi massa gammalt behavioristisk skåpmat från Skinner som psykologer och etologer överlag har lämnat bakom sig, men som många klickare som inte själva är verksamma inom akademin verkar tro är själva definitionen av ”vetenskaplighet” (typ man kan omöjligt veta någonting om hur andra individer känner eller upplever något, vi kan bara kolla på beteendet). Egentligen finns det väl inga klickare som är konsekventa behaviorister, för i stort sett alla håller med om att brutala träningsmetoder är ETISKT fel (oavsett vilka rena effektivitetsproblem som de kan ha), pga att hunden MÅR DÅLIGT av dem. Alltså, när man diskuterar just brutala träningsmetoder så går man med på att vi visst kan veta hur hundarna mår ibland – men däremellan så kommer man med illa underbyggda påståenden om att vi OMÖJLIGT kan veta NÅGONTING om hur hunden tänker eller känner.
Sen verkar också vissa tro att det är vetenskapligt att samtidigt hävda a) beteenden som förstärks blir vanligare och vanligare, och b) definitionen av ”förstärkare” är ”någonting som gör beteendet vanligare och vanligare”. Men om man lägger ihop a) och b) så får man inte ett vetenskapligt påstående – man får bara en ren trivialitet av samma typ som ”trianglar har tre hörn” eller ”bruna hundar är bruna”.
Överlag tänker jag att det finns en massa praktisk erfarenhet och praktisk klokhet bland klickertränare – men samtidigt är det rätt vanligt att folk går bort sig litegrann när de ska börja diskutera ren teori och försöker vara så vetenskapliga som möjligt.
Tack Sofia! Du satte precis ord på många av de saker jag tänker på. Grymt svar.