En fundering från igår handlar om det här med olika typer av klickertränare. Morten presenterade två typer av tränare i sin blogg för någon vecka sedan. Jag tycker att det blir lite dumt att göra sådana uppdelningar, speciellt eftersom jag inte känner igen dem själv, men idag började jag fundera på två olika typer av klickertränare. Susan är absolut typen som låter hundar göra fel – som till och med tycker att det är bra att de gör fel. Felen lär också hunden viktiga saker (jmf testfas i baklängeskedjning). Susan menar också att hunden lär sig att hantera misslyckanden utan att ge upp eller bli frustrerad om hunden får lov att misslyckas och jobba sig igenom det utan att få hjälp.

Under Missys första år lärde jag henne många saker med hjälp av shejping, men vår lyckandeprocent låg nog på 95-99% hela tiden. Missy lärde sig saker jättesnabbt – så länge jag curlade henne. Känslan var nästan att det var hon som höjde kriterierna. Vad jag insåg några år senare, var att hon inte hanterade misslyckande över huvud taget. Det gör hon fortfarande inte. Hon kan ge upp trots att uppgiften är superenkel om jag insisterar på att inte sänka kriterierna när hon får problem. Det tror jag är en stor nackdel. Missy har så mycket driv att hon klarar det i alla fall (ofta är jobbet så förstärkande i sig eftersom hon får röra på sig att det inte spelar så stor roll om hon får annan belöning eller inte), men jag trivs mycket bättre med våra unga hundar som har fått lära sig att hantera misslyckanden. Pi är det bästa exemplet. Jag började träna henne direkt efter att jag kom hem från Susan förra gången och då fick hon rejäla utmaningar med en gång. Jag var noga med att inte hjälpa henne när hon fick problem och noga med att inte förstärka uppgivenhet eller frustration. Det gjorde henne helt fantastisk – hon fortsätter alltid att försöka! Det är säkerligen också en av anledningarna till att jag har kunnat gå snabbt fram med uthållighetsträning med henne.

Så jag kan se två typer av klickertränare: De som är rädda för att låta hunden misslyckas och de som ser misslyckanden som en del av undervisningen. Om man ska sätta in det i Mortens uppdelning så tror jag faktiskt inte att det är kontrollfreaken som låter hundarna misslyckas, snarare tvärt om. Jag har haft svårt att låta hundarna misslyckas eftersom jag är ett kontrollfreak och inte vill se hundarna upprepa skit. Jag är dock övertygad om att det är viktigt att lära hundarna att hantera misslyckande. En annan del av samma sak är att det handlar om ifall man låter hundarna göra val eller inte. Om man är väldigt noga med att inte låta hunden misslyckas leder det ofta till att man inte låter hunden välja. Man är så snabb med belöningen att hunden inte hinner göra fel. Jag är också övertygad om Susans: “Good dog training allows choices”.  Tillåt hunden att välja och belöna bra val. Utan val blir träningen innefektiv och hjärndöd.

När det gäller kontroll över hunden i träningssituationen handlar det också om val. Att bara kontrollera hunden utan att ge honom ett val lär honom inte speciellt mycket. Att sätta på ett koppel bara för att hunden inte ska kunna göra fel behöver inte innebära att hunden är det minsta bättre när han är lös ett år senare. Att däremot kontrollera förstärkarna så att hunden får göra ett val, där de olika valmöjligheterna får olika konsekvenser, kommer att lära hunden att göra bättre och bättre val i framtiden.

Min väg till att bli en klickertränare som vågar låta hundarna göra fel och som vågar låta hundarna välja har faktiskt handlat om att våga släppa kontrollen.